Inledning Arom – vad är det egentligen? Vi ser det användas i en rad produkter som vi konsumerar dagligen, men det kan vara svårt att förstå vad en “arom” faktiskt är. I denna text ska vi gå igenom vad som utgör en arom, varför det används och varför vi på Swedish Tonic valt att inte använda aromer i våra produkter. Aromer – processen och klassifikationer First thing first: alla aromer, oavsett namn, består av ett eller flera aromämnen löst i ett lösningsmedel. Dessa aromämnen är det som ger mat och dryck dess typiska smak och lösningsmedlet kan vara allt från vanligt vatten, alkohol, glycerin, diverse oljor eller mindre allmänt kända ämnen som hexan eller propylenglykol. Mer info om just lösningsmedel och varför man använder detta kommer längre ned. Ett bra exempel på ett aromämne som många stött på när det ska bakas är vanillin. Vanillin finns naturligt i vaniljbönor och är det som många identifierar som den den typiska vaniljsmaken. Vanillin kan utvinnas från naturliga råvaror eller så kan vanillin-molekylen skapas i labb. Nedan kommer vi gå igenom de olika klassifikationerna och hur processen kan se ut, med vanillin som exempel. Artificiell arom – eller bara “arom” Som ni säkert förstår från klassifikationen så framställs denna typ av arom via artificiella processer. Man bygger helt enkelt upp molekylen från dess grund eller isolerar den från diverse icke-naturliga ursprungsmaterial. Vaniljarom är därför en artificiell produkt producerad i ett labb, utan någon egentligen koppling till vaniljbönor förutom att molekylen för vanillin i aromen och bönan ser likadan ut. Naturlig arom Här är källorna naturliga, det vill säga de går att hitta i naturen. Några exempel på vart man utvinner naturlig vaniljarom ifrån: Det som skiljer naturlig arom från arom är att man endast får tillverka naturlig arom med processer som anses vanliga vid bearbetningen av livsmedel såsom jäsning, destillering, lakning, och diverse andra processer som godkänts. Med dessa processer utvinner man vanillin-molekylen som i sig är livsmedelsgodkänd, men själva ursprungsmaterialet man isolerat molekylen ifrån kan ibland vara sådant man ej kan äta eller dricka. Naturlig x-arom Om en arom märks med ett namn, i detta fall naturlig vaniljarom, så måste aromen i fråga innehålla minst 95% från namngiven råvara. De resterande 5% kan vara från diverse andra källor, såsom de som nämnts i tidigare punkt. Extrakt & destillat Dessa är gjort enbart på nämnda råvaror. Så med andra ord innehåller ett vaniljextrakt enbart vanilj. Hur dessa sedan processar och vilka lösningsmedel man använder är det tillverkarens val om man vill informera om detta, men konsument kan alltid vara säker att ingen annan råvara än vanilj har använts vid tillverkningen. Hur kommer det sig då att inte allt görs med vanilj? Och varför ska man ens bry sig, så länge det smakar gott? Som med många saker inom livsmedelsindustrin så finns det två tydliga anledningar till varför inte allt vanillin är från vaniljbönor – kostnad och tillgänglighet. Idag konsumeras enorma mängden vanilj-smaksatta produkter, så pass mycket så att världens vanilj-produktion inte hade kunnat mätta denna efterfrågan. Detta gör vanilj dyr, vilket i sin tur gör det omöjligt för tillverkare att producera billiga produkter som kan massproduceras och konsumeras i den takt vi gör idag. Därför måste man hitta lösning på denna efterfrågan – och det är här aromer kommer in. Att man ska veta vad som finns i ens mat och dryck tycker vi på Swedish Tonic är en självklarhet. Genom att vi enbart använder extrakt, destillat, eller själva råvaran så kan man lita på att inget underligt försiggår bakom fabrikens stängda dörrar. Vi tycker att denna transparens är något hela industrin borde sträva mot, så att konsumenten blir informerad och kan fatta egna beslut kring vad hen vill få i sig. Vi menar alltså inte att vi är emot de smarta lösningarna som industrin har skapat som gör det möjligt för alla oavsett inkomst att njuta av prisvärd vaniljsmak, men att regelverket helt enkelt måste kräva en tydligare märkning för konsumenternas skull. Värt att poängtera är att det även finns en annan stark anledning till varför vi väljer att arbeta med dessa dyrare komponenter. När man använder ett extrakt, ett destillat eller rena råvaran så fångar man ett mycket större spektrum av smaker. Vanilj är trots allt mer än enbart molekylen vanillin. Det är lite som att måla en tavla med enbart en färg eller en hel palett – det senare alternativet kan skapa ofantligt mer komplexa bilder. För att en arom ska få denna komplexitet så kan man blanda och efterlikna råvaran med en massa andra molekyler, men mer aromämnen i soppan = mer och mer oklarhet för konsument. Lite info om lösningsmedel Lösningsmedel används för att få ut smakämnen och aromer från solida råvaror, såsom kryddor, till mer brukbar vätskeform. Ett lösningsmedel som vi alla använder dagligen är vatten – brygga kaffe, göra te, infusera vatten med frukt, etc. Alkohol, mer exakt etanol, är ett annat lösningsmedel som många är bekanta med – många har säkert testat att göra egen snaps eller likör.  Det som sedan blir knepigt är att det finns en rad olika lösningsmedel i industrin som konsumenter inte har någon aning om. Detta är för att lösningsmedel inte behöver skrivas ut om de används i aromer eller extrakt. Nedan finns en sammanställning på de vanligaste lösningsmedlen, varför man använder dem samt kommentarer. Förhoppningsvis hjälper detta underlag konsument ta informerade beslut kring vilken mat de vill få i sig: //Anton Johansson – Head of Production

To say the least, it has been a difficult period in recent years. Not only for Swedish Tonic but for most beverage companies in our niche. The pandemic came as a shock and we, like many others, had to adjust and adapt in the best possible way. We fought through this tough time and when everything started to return to normal, the war came, which put many well-functioning flows out of play. This has led to an increase in lead times, i.e. the time it takes for products and components to be delivered, and prices for virtually everything we buy have gone up. Another decisive factor has been the Swedish currency, as we as importers of, for example, glass from Europe have meant that the increasing prices have risen all the more. As a small player in the industry, this becomes devastating when margins go down in combination with an already strained liquidity after two tough pandemic years. The tonic and beverage industry has long looked the same. It's all about volume. Without high volumes, products become more expensive. With more expensive products, producers find it difficult to get volumes as consumers are largely looking for attractive offers. On top of this, we have food laws/regulations that make it difficult for smaller producers to stand out with what we often do well - content. In our case, we only work with the real raw material. This means that if we say we have a tonic with raspberries, the product contains the actual raw material - raspberries. Today, far too many processed foods contain something called "natural flavoring". A natural flavor is an additive that, contrary to its name, does not have to be natural at all. In fact, in most cases, the flavor is far from natural at all. With this definition, producers can write that they have natural flavoring in a raspberry tonic when in fact the product does not contain any raspberry. For example, there are strawberry flavors that contain, for the most part, synthetically produced banana aroma, but are perceived as strawberry. In the case of tonic, most beverage companies use an added quinine flavor. Quinine is an aroma that can be found in Chinese bark, which is the raw material the tonic was born from and the bark adds the bitter taste to the tonic water. The problem with adding only quinine aroma is that the flavors from the bark are completely excluded. It's like saying that you have coffee in a product, but of the 600 flavors found in a coffee bean, you only chose to use one flavor. Then, in my view, the product does not contain coffee. So why do many beverage companies use natural flavors? The answer is quite simple - it is extremely cheap and the consumer thinks they are getting an equally natural product. That said, this means that smaller players such as Swedish tonic find it difficult to compete with a product that is significantly more expensive to produce and at the same time does not have any obvious market advantages with its content. Does this make us rethink our approach to content? Absolutely not! We firmly believe in what we do and we see a dysfunctional market that we want to change. If not already stated, we believe in clean ingredient lists, clear flavors and natural processes. Of course, there will always be volume companies that compromise on content, but we want that to be reflected in the ingredient list. We are a natural beverage company and regardless of what we produce, we should be able to stand behind the content. Whether it's a tonic, ginger beer or lemonade. If we make a product with sugar, we should make sure that it is grown in our local area and if we sell a sugar-free product, the sweetening should be as natural as possible and have a minimal negative impact on the drinker. We clearly have a long way to go before Swedish Tonic has the place in the market that we deserve, and until then we will continue to fight for what we believe in. The market looks like it does right now and we believe that the industry will need to develop. This is probably best done with similar players who continue to do what we do and thus make consumers realize the differences between large-scale artificially produced volume products and natural (slightly more expensive) products. //Gustaf Ytander, Co-founder and CEO of Swedish tonic

Recently, there has been a lot of talk about erythritol and its safety as a sweetener. Although many studies show that erythritol is a safe and non-harmful ingredient1,2, it has been thrust into the spotlight as a new food villain. This is due to a study conducted by the American Cleveland Clinic3,4 that went viral shortly after its publication. This study has linked an increased risk of cardiovascular disease to higher levels of erythritol in the bloodstream and therefore raises a warning finger about excessive consumption. It also emphasizes that further research should be done to ensure the safety of erythritol use. Criticism and comments However, this study has been met with strong criticism. Many academics, experts and professionals have questioned the way the conclusions were drawn. In an interview with The New York Times5, Dr. Dariush Mozaffarian, a dean and professor of nutritional science and medicine, explains that the majority of participants had either cardiovascular disease or multiple risk factors for cardiovascular problems before the study began, which could have potentially skewed the data. Dr. Chuck Dinerstein writes in his article for the American Council on Science and Health6 that there is an even greater reason to be skeptical of the study. Previous research7 has shown that the body converts leftover glucose into erythritol. This would mean that there is a high probability that people who consume a lot of sugar have higher levels of erythritol in their blood plasma. Since the study did not control the subjects' diet, it cannot be excluded that this factor contributed to the final amount of erythritol measured in their blood plasma. The Science Media Center has made a detailed compilation8 of comments and criticisms that address these and similar factors that the Cleveland Clinic failed to take into account in the study. Having said all this, some argue that the study's conclusions are wrong or exaggerated. However you want to interpret the study, there is a good point made by neurologist Dr. Steven Novella and nephrologist Dr. F. Perry Wilson in their podcast The Skeptics Guide to The Universe9: "We should not reflect on the results of the study in a vacuum. Even if erythritol really did increase the risk of heart attack and stroke, it still replaces sugar, which almost certainly has more harmful health effects." Our conclusion We have chosen to use erythritol in our products because we believe the available research indicates that it is a safe and beneficial alternative to sugar. If anything, studies like this show that more research is needed to establish good limits, something that does not exist today. Of course, we work with low dosage (max 1.6% w/v) in all of our products as the majority of our sweetening comes from stevia and real fruit juice. 1 https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC9824470/ 2 https://www.who.int/publications/i/item/9789240046429 3 https://www.nature.com/articles/s41591-023-02223- 4 https://health.clevelandclinic.org/erythritol/ 5 https://www.nytimes.com/2023/02/28/well/artificial-sweetener-heart-attack-stroke.html 6 https://www.acsh.org/news/2023/03/07/debunking-erythritol-study-16918 7 https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.1620079114#:~:text=Erythritol%20Is%20Synthesized%20from%20Glucose%20via%20the%20Pentose%20Phosphate%20Pathway. 8 https://www.sciencemediacentre.org/expert-reaction-to-study-looking-at-an-artificial-sweetener-erythritol-and-cardiovascular-disease-events/ 9 https://www.theskepticsguide.org/podcasts/episode-921

The gin trend is growing stronger and a total of 2.5 million gins were sold at Systembolaget in 2020, an increase of a staggering 41% compared to 2019. An effect of the pandemic or an effect of gin being a trend that is growing hotter? Probably a combination of the two. For those who are passionate about Swedish craftsmanship (🙋🏼♀️), the reading is a bit bleak. None of our fine Swedish gins qualifies for the top 10 list, but it's the vast majority UK when we sum up the sales of gin 2020 at Systembolaget. However, Swedish gin is on a rapid rise & the share of Swedish gin of the total in 2020 almost doubled. The first challenger from Sweden is Hernö Gin, which we find in 13th place with total sales of 54065.5 litres. Below you can see Sweden's most sold gin in 2020 in terms of volume. Gibson's London Dry Gin 37.5% 700ml Article number: 235 Price: 209kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 389480,7 litres 2. Gordon's London Dry Gin 37.5% 700ml Article number: 35 Price: 249kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 273213.5 3. Gilbey's Special Dry Gin 37.5% 700ml Article number: 76 Price: 209kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 239360.1liter 4. Bombay Sapphire London Gin 40% 700ml Article number: 109 Price: 299kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 230316.8 liter 5. Beefeater London Dry Gin 40% 700ml Article number: 39 Price: 256kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 182004,2 litres 6. Explorer Gin Organic 37.5% 700ml Article number: 32 Price: 205kr Country of origin: International brand (means the product is made in several different countries) Total volume sold 2020 at Systembolaget: 151766,3 litres 7. Tanqueray London Dry Gin 43.1% 700ml Article number: 10239 Price: 299kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 147659,4 litres Ps. Read more about Tanqueray here in our article series Gin History 8. Star Dry Gin 37.5% 700ml Article number: 30 Price: 205kr Country of origin: International brand Total volume sold 2020 at Systembolaget: 101269 litres 9. Gilbey's Special Dry Gin 37.5% 350ml Article number: 76 Price: 125kr Country of origin: United Kingdom Total volume sold 2020 at Systembolaget: 76414,1 iter 10. Biostilla Organic Gin 37.5% 350ml Article number: 38 Price: 239kr Country of origin: Italy Total volume sold 2020 at Systembolaget: 72637,95 liters

Now you may wonder why you can read about whisky on a website that is primarily about gin & tonic? The reason is simple. That Swedish Tonic works for so much more than just gin. Try mixing a Whisky Sour with our Tonic Syrup and you'll see! Whisky in the beginning It's always been assumed that whisky's roots are in Scotland, and in a way there's probably some truth to that. The whisky they produced in the 15th century is the earliest known that is reasonably similar to today's variety. But it was actually Irish monks who laid the foundations for Scotch whisky production back in the 7th century, when in an unsuccessful attempt to produce perfume they produced a flavoursome alcoholic beverage instead. The drink, although perhaps not similar to today's whisky, was introduced to the Scots at the same time as the Irish monks, on their missionary journeys, tried to introduce Christianity to Scotland. The document, a written shopping list by a certain Brother John Cor of Lindores Abbey, dates from 1494 and suggests that Brother John Cor may have wished to create a spirit for alchemical purposes. It is this document that gives rise to disagreement as to whether the whisky is actually Irish or Scottish in origin. A little later, when monasticism eventually ended, knowledge of this drink, now both refined and polished by the Scots, spread to the Scottish countryside. Whisky now became something that farmers made from the surplus of the barley harvest. But when England and Scotland united in 1707, several laws were passed, which were England's way of controlling not only the rebellious Scots, but also the Scottish economy. In 1757, distilling was banned in Britain, but not for home brewing. This ban increased the smuggling trade in the Highlands. Recognising the problems of smuggling, the 1784 Mash Act was introduced. The new law now sought to encourage legal distilling. The British Parliament then raised taxes and introduced a distilling licence which included home distilling. Smuggling continued. In 1823, a stricter Distillers Act was passed, which brought major changes to whisky production: the British Parliament introduced a licence fee A minimum production of 150 litres per year was introduced Every bottle of whisky sold was taxed. But despite the tightening of laws, the number of distilleries increased. New competition eventually led to better whisky, as producers began to experiment and vary their range. Even today, Scotland is one of the countries with the greatest variety in its whisky production; a lot of Scotch whisky is made, mixing not only different vintages and types, but also different distilleries. In the 1830s, Robert Stein and Aennes Coffey invented the continuous still, and it was here that the whisky we drink today really began to emerge. Previously, Scottish farmers had made whisky to keep warm during the cold nights, but with the new boiler it was now possible to produce spirits more cheaply and easily. As the process was continuous, it was also possible to produce more spirit at a time. Whisky increased in mass production and gained international attention as early as 1860. By then, French vineyards had lost large harvests and sometimes even had their vineyards burnt down because of vine lice. Scotch whisky was substituted for brandy. The popularity spread to Spain, where producers realised that the empty sherry casks used were ideal for storing malt whisky. A century later, around the 1950s and 1960s, interest in single malts outside of Scotland increased, and exports increased markedly. Today, whisky production is Scotland's largest export industry, and the UK's fifth largest. Nearly a billion bottles of Scotch whisky are exported each year. Sweden's most famous whisky producer is Mackmyra, which started making whisky in 1999. Today, it has expanded its portfolio to include gin, and Swedish Tonic has been given the great honour of producing a matching tonic called Kreatör Tonic.

Första delen av vår artikelserie Ginhistoria är äntligen här. Tanqueray har kommit att bli en av de mest populära ginsorterna i Sverige och 2020 var Tanqueray den sjunde mest sålda gingen på Systembolaget. Men  hur startade allt egentligen en gång i tiden?  Tanqueray i starten – 1800-tal Tanqueray är en typ av gin, med rötter från 1830-talets London. Dess stamfader var en engelsman vid namn Charles Tanqueray (1810-1863). Hans släkt härstammade från generationer av präster, och när även han förväntades att viga sitt liv till kyrkan trotsade han familjen och valde sin egen väg. Charles ville framställa gin. Tillsammans med sin bror startade han Edward and Charles Tanqueray & Co. Deras destilleri skulle så småningom få sitt hem på Vine Street i London. Tyvärr gick Edward bort bara några år senare, men Charles valde att förverkliga deras vision om att skapa världens finaste gin. Han experimenterade länge med recept och smaker som han samlade på sig under sina långa resor utomlands. Till slut lyckades han framställa Tanqueray London Dry. Det var ett torrt gin med en balanserad smak av kvanne, lakrits, enbär och koriander. Drycken blev snabbt populär i Storbritannien, och det gick bra för företaget. År 1862 tyckte Charles att det räckte, så han drog sig tillbaka och flyttade till Skottland. Han dog tre år senare, inte mer än 53 år gammal. Destilleriet omhändertogs av en av Charles bröder, då hans son fortfarande gick i skolan. När Charles Waugh väl var färdigutbildad specerihandlare tog han över sin fars destilleri. Han lyckades få faderns arv att blomstra, och det gick bra i flera år. Men då gin var otroligt populärt under 1800-talet växte konkurrensen kraftigt med nyetablerade destillerier. Charles Waugh insåg att han måste göra något drastiskt för sitt företags överlevnad. År 1898 slog han sig därför samman med ett annat destilleri, Alexander Gordon & Co. Tillsammans blev det nya, sammanslagna destilleriet världens största vid framställning av gin. Medan Gordons gin tog över den brittiska marknaden så var det Tanqueray som dominerade den amerikanska. Det gör den än idag. Tanqueray under 1900-talet Förbudstiden (1920-33) var en period i USA:s historia då man förbjöd tillverkning, försäljning, import och export av alkohol. Detta var förstås inte bra, då Tanqueray dominerade på den amerikanska marknaden. Företaget protesterade genom att donera pengar till oppositionsgrupper som ville häva förbudet. Eftersom det nu var olagligt att inneha alkohol så blev efterfrågan oerhört stor. Försäljningen slog inte helt oväntat rekord när förbudet slutligen hävdes år 1933. Efter förbudstiden så hade företaget några gyllene år framför sig. Men ingenting varar för evigt, och under andra världskriget hotades hela imperiet igen. Många städer attackerades av Axelmakterna (Tyskland, Japan och Italien), och när det år 1941 föll bomber över London förstördes nästan hela företaget. Den äldsta destillen, ”Old Tom still” klarade sig enbart för att personalen överöste den med vatten. Efter diverse reparationer sägs det att gamle Old Tom fungerar lika bra i dag som den gjorde för 180 år sedan. Nu har den blivit en typ av spirituell lyckobringare vid framställningen av gin. Vid krigets slut började man återuppbygga destilleriet. Den här gången expanderade man, och företaget köpte upp nästan en hel gata. Det nya destilleriet invigdes år 1957. Under 1900-talet uppmärksammades drycken även i media: När alkoholförbudet hävdes, år 1933, sägs det att den första drinken som blandades i Vita Huset var en gin och tonic. Den var gjord på Tanqueray, då detta var president Roosevelts favoritgin. Underhållningsgruppen Rat Packs syntes dricka Tanqueray Martinis i den välkända Buena Vista Social Club på 1960-talet. Detta gjorde att försäljningen på bara ett år fördubblades utan att man behövde lägga ett mynt på marknadsföring. Även Frank Sinatra drogs till drycken. På familjen Sinatras egen hemsida ställdes forumfrågan om Frank verkligen tyckte om gin. Nancy Sinatra, Franks dotter, svarade att ”Pappa älskade Tanqueray gin, men den älskade inte honom.” Nancy Sinatra Efter många år tyckte man att företaget hade gjort sitt i London, och under 1980-talet flyttade man till Essex. År 1995 hamnade man slutligen i Cameronbridge, Skottland. Där är företaget verksamt än idag. Tanqueray på 2000-talet Gin har överlag haft perioder då drycken har varit mer populär och perioder då den har varit mindre populär. År 2000 blev företaget återigen uppmärksammat, då man marknadsförde Tanqueray No. TEN. Skillnaden mellan denna och andra ginsorter var att den nyare varianten destilleras i små destill, så kallade Tiny Ten, tillsammans med färsk frukt. Destilleringen sker i fyra omgångar. Drycken får då en generös smak av grapefrukt, citron, apelsin, enbär och kamomill. Smaken av citrus dominerar över den klassiska enbärssmaken. Den nya varianten skiljer sig därför helt från sina syskon, då man under 1800-talet och större delen av 1900-talet sällan använde sig av citrus i sin spritframställning. Dessa frukter ansågs vara exklusiva och var ofta mycket dyra. Det var faktiskt inte förrän närmare det nya seklet som man började använda färsk citrus i alkohol. År 2014 testade tidningen Whisky & Bourbon 43 olika sorters gin. Panelen var eniga om att Tanqueray No. TEN var bland den finaste. Omdömet lyder, ”Det här är utan tvivel en av de finaste ginsorterna som framställs. Dess doft och smak är stor och läckert kryddig med tydliga toner av enbär och citrusskal. Det finns en subtilt kryddig nyans av cypress och pinje. Smaken är fyllig, intensiv och rik med en riktigt fin balans mellan krydda, beska och sötma.” (Whisky & Bourbon, nr 14, 2014). Tanqueray No. TEN är den enda ginsorten som har fått en plats i San Fransisco Spirits Hall of Fame. 2020 var Tanqueray den sjunde mest sålda ginen på Systembolaget.

Tonic is today one of the world's most common drink mixtures. Originally, however, tonic had an intended use that was for anything other than a culinary or festive treat. The first use of tonic can be traced to Peru in the early 17th century when Spanish pilgrims tried mixing water with the bark of the Cinchona tree. It was then presented as a potential cure for malaria. In 1817, almost 200 years after what is considered the first discovery of tonic, the French scientists Pelletier and Canentou discovered a way to extract quinine, the Cinchona bark's most medically potent ingredient. Shortly afterwards, they set up a factory where they could begin production and later sell the final product as an anti-malarial. However, its strong bitter taste meant that many consumers quickly demanded an alternative way to take their daily dose. British colonialists based in India thus came up with a way to mitigate the bitter taste, by mixing the quinine extract with water, sugar, lime and gin. In doing so, they also created the first version of one of the most popular drinks of modern times, the Gin & Tonic. The revised version of the quinine extract also gave rise to a more casual use than its predecessor and soon afterwards sweetened quinine water began to be sold. The commercialisation of tonic came to generate new uses and by the end of the 19th century some manufacturers began to add carbonic acid to the water mixture. Tonic production increased rapidly The rise in popularity combined with a high demand for quinine from colonialists located in malaria-stricken areas led to a significant increase in tonic production. The large quantities of quinine that came into demand gave rise to an ill-considered, extreme harvesting of Cinchona trees, resulting in their near extinction. To avoid such a fate and to continue supplying their deployed colonialists, the British and Dutch began smuggling Cinchona seeds out of South America with the intention of starting to grow them in their respective homelands. The Dutch proved to be far better at processing and growing the trees, and by the start of the First World War had created a virtual monopoly on the quinine trade. However, Cinchona trees were later planted in Africa, where they accounted for the majority of quinine production, along with synthetic quinine, which was developed in the latter half of the 20th century. From medicine to drink mixing Developments in modern times have seen tonic take on a progressively less medicinal function and an increasingly prominent role as a festive and tasty mixer for drinks and cocktails. As its use has been directed towards more everyday and festive occasions, the quinine content has also been significantly reduced as the level found in its medicinal predecessors is far too high for everyday drinking. However, even quinine in small concentrations, such as those found in tonics today, has been shown to have some health benefits, including stimulating digestion. Tonic became soda Since the 1980s, however, the production of tonic has taken an increasingly alarming and negative turn. In further commercialisation of tonic, soft drink manufacturers have started to add sweeteners, primarily isoglucose, and other flavourings. Today, a large proportion of the tonic water on the market consists primarily of these synthetic substances instead of genuine raw materials. This has created headaches for both connoisseurs, due to the marked deterioration in taste, and health-conscious consumers, due to the negative effect of sweeteners on health.* At Swedish Tonic, we want to change this! That's why we have developed a tonic that is made the old-fashioned way with real ingredients. This gives Swedish Tonic a unique taste that must be experienced. Our tonic is available both as tonic syrup & as tonic water. * (Not only that, tonics with high amounts of sweeteners also have a proper impact on your hangover. So don't despair the next time you wake up hungover - be sure to replace your tonic instead!).

Det viktigaste redskapet en bartender har vid blandning av drinkar är med största sannolikhet cocktailshakern. Det är en relativt enkel konstruktion, bestående av ett par delar som sammankopplas efter att man har fyllt en del drinkens olika ingredienser. Cocktailshakerns historia Redan 7 000 f.Kr. användes en föregångare till cocktailshakern i Sydamerika. Det finns också belägg för att egyptierna under 3 500-talet f.Kr använde något liknande när de under jäsningsprocessen smaksatte sina drycker med diverse kryddor. Men det var först under mitten av 1800-talet som shakern började se ut som den dagens bartendrar använder. Det sägs att den av rent misstag ”uppfanns” av en värdshusägare. Mannen ifråga använde vanligtvis två glas när han blandade till drinkar, men upptäckte att han vid ett tillfälle hade använt ett glas som var större än det andra. Detta fungerade bra, för då rann inte innehållet ut och han behövde inte bekymra sig för att glasens öppningar skulle glida isär när han skakade innehållet. Dessutom kunde han skaka drinken med en helt annan kraft än tidigare, vilket påverkade både drinkens smak och utseende. Detta knep spreds, och så småningom började företag lägga patent vid utveckling av det som nu fick beteckningen “cocktailshaker”. Under slutet av 1800-talet fanns det flera varianter, varav några inkluderade tilläggsdelar i form av exempelvis en sil eller filter. Trots att man under 1920-talet inledde den så kallade förbudstiden i USA, då det var förbjudet att sälja, inneha och importera alkohol så producerades många olika typer av shakers, vissa var designade att likna till exempel pingviner, fyrhus och zeppelinare. Shakern började symbolisera stil och elegans, en uppfattning som höll sig kvar även efter förbudstidens slut. Men i början av 1940-talet, när USA blev mer involverade i andra världskriget, så fokuserade företagen på att tillverka granater och liknande typer av krigsmaterial, snarare än shakers. Först efter några decennier så fick shakern sin stora comeback. Det kom lägligt i samband med att bartendrarnas kreativitet blev en trend och många nya drinkar, med olika smaker och innehåll blev mer populära. Olika typer I dag är cocktailshakern ett av de viktigaste redskapen en bartender använder när hen blandar drinkar. Det finns många olika varianter, och här nedan kan du läsa kort om dessa. 1. Bostonshakern Den äldsta motsvarigheten till bostonshakern tillverkades redan under 1870-talet, då med en inbyggd sil i metalldelen. I dag består bostonshakern av två delar, den större delen är gjord av rostfritt stål och tar vanligtvis ett innehåll på 800 ml. Den andra delen är gjord av glas, med ett innehållsupptag på 450 eller 570 ml. Man kopplar samman de båda delarna och skakar innehållet till önskad konsistens, detta bör inte ta mer än 10-20 sekunder, beroende på hur hårt man skakar och hur välblandat innehållet ska vara. Tack vare att den ena delen är av glas så kan bartendern se hela blandningsprocessen. Dessutom kan man med fördel blanda upp till tre drinkar samtidigt, eftersom shakern rymmer så mycket innehåll. För att få bort bland annat oönskad is och fruktkött måste man sila innehållet innan det hälls i cocktailglaset. Det finns anpassade silar till just shakers, både platta och skålformade varianter. 2. Cobblershakern Cobblershakern uppfanns 1884, och ser i stort sett likadan ut idag som den gjorde då. Den består av tre delar – en avlång underdel, en mindre överdel där det finns en inbyggd sil samt en korkliknande topp, som kan användas för att mäta upp innehållet. Den här shakern är mindre till storleken än bostonshakern, och det går därför bara att blanda en drink åt gången. Vissa bartendrar hävdar att på grund av dess ringa storlek kan man ha kontroll över shakern på ett helt annat sätt än man kan med bostonshakern, vilket gör att den kan anses vara mer effektiv. Det sägs även att på grund av dess flaskliknande form så blandas innehållet bättre med en cobblershaker, dock tar det längre tid. Dessutom kan vakuumet som bildas inuti blandaren ”klistra igen” de olika delarna, och göra den svåröppnad. För att man inte ska få drycken över händerna kan man spola av shakern under rinnande, varmt vatten innan den öppnas. Cobblershakern anses vara ideal att ha i hemmet, dels för att den är liten, men också för att designen ofta är mycket varierad och stilren. Den är helt enkelt snygg att ha stående på barskåpet eller i bokhyllan. 3. Den franska cocktailshakern Den franska cocktailshakern har funnits i flera århundranden, men har aldrig riktigt haft något “genombrott”. Den har dock blivit välsignad med de finaste egenskaperna från de båda tidigare nämnda exemplen. Den har med sina två delar fått bostonshakerns effektiva och smidiga funktioner, och samtidigt bär den drag av cobblershakerns vackra design. Till utseendet består den av en lång, smal underdel och en mindre, korkliknande överdel. Båda delarna är tillverkade av rostfritt stål. Av de shakers som finns på marknaden så är det den här varianten som anses vara mest retro och elegant, och det är också oftast den som är dyrast och svårast att få tag i. Vilken variant är att föredra? Självklart varierar det från person till person och från bartender till bartender. I Japan är cobblershakern i regel mest populär, men annars verkar bartendrar överlag föredra bostonshakern. Den franska cocktailshakern har många av bostonvariantens bästa drag, men precis som cobblershakern så kan man bara tillreda en drink åt gången. I en fullsatt bar behöver bartendern en shaker som kan blanda många drinkar samtidigt, och här är det enbart bostonshakern som levererar. Men de bartendrar som favoriserar de två mindre varianterna vänder gärna på slanten och hävdar att den drink som blandas med en liten shaker är en drink som har bartenderns fulla uppmärksamhet. Den är helt enkelt gjord med kärlek.  

Vodka in general Vodka originated in north-eastern Europe. It is disputed whether Russia or Poland is its homeland, but both countries made vodka mainly from grain (but also potatoes) and historically there hasn't been too much difference between them. In Poland and Norway, potatoes are now one of the most popular raw materials to use as a base for vodka. However, this is not a very wise choice according to many producers, as potatoes are difficult to work with in production and also produce a meagre profit. Potato-based vodka is difficult to store and only produces 10 litres of spirit from just over 100 kilos of potatoes. This is in contrast to the fact that 100 kilos of grain yields almost 30 litres of vodka, and grain can be stored for much longer. In Sweden, we use cereals such as rye and wheat to make vodka. Potato-based vodka also exists, but on a much smaller scale. The distillation and filtration process Column distillation is now the most common distillation method, used particularly by the larger industries. The single pot still is also used, but only a handful of distilleries use this method. However, vodka distilled by single pot stills has acquired a more exclusive status. This variant is both rounder and richer in flavour. Sometimes the vodka is filtered in a special machine both during and after the distillation process. In the past, cloth, sand and bread were all used in the filtering process, which led to poor results. The quality improved considerably when charcoal was used, a method that is still used today. This is so that the charcoal will soak up the trace elements that either alter or add undesirable flavours. In the major vodka-producing countries, this is rarely done, as they prefer to use minimal filtration in the distillation process in order to preserve the unique characteristics and flavours of the product. The person responsible for the distillation controls the filtration, which includes the removal of various components containing flavour compounds such as ethyl acetate and ethyl lactate as well as fine oils that affect the desired clean taste of the vodka. This can be achieved by distilling the beverage several times. Depending on the method and production technique, the end result can contain as much as 95% ethanol. Because of this, the vodka is usually diluted considerably before being dispensed into bottles. Flavouring Most vodka varieties are not flavoured, but in countries where vodka is widely consumed, there are self-composed recipes to enhance the flavour of the vodka or for purely medicinal purposes. It is important to note that the flavouring process takes place after both fermentation and distillation. It is in the fermentation process that the spirit pulp is converted into spirits that have only the taste of ethanol. By leaching herbs or fruit, for example, into a small amount of spirit and then adding it to the vodka itself, the drink takes on a completely different flavour. Vodka can be flavoured with ginger, vanilla, cinnamon or different types of fruit. In Russia, it is quite common to flavour vodka with honey and peppers, while in Poland and Belarus, the local musk grass is added to produce Żubrówka - a type of vodka that is quite sweet in taste and light yellow in colour. In Lithuania and Poland it is common to flavour with honey. Flavouring vodka has also become quite common in the Nordic countries. Here, vodka can be mixed with herbs, fruit and spices, for example. In Sweden we have about forty varieties of herbal vodka, i.e. spiced spirits. It has become a trend to experiment with more unusual flavours - there is now, for example, vodka that tastes of bacon and hot chilli. Although the vodka contains no more than 30 milligrams of flavourings per litre (cognac contains over 2 000 milligrams), it can have a distinct taste. It's not common to store vodka, but when it is, it's usually in Poland and Russia. It is then aged in oak casks, but only to round off the spirit so that it has a softer character.

What do you know about gin? Is it true that it used to be used as a medicine? That it is really the UK that is the country of origin of gin or that it has an effect that can easily induce tears?Well, as you might imagine, there are many myths and stories circulating about this tasty drink, but what is really true? 1. What is the country of origin of gin? A common misconception is that gin originated in the UK. It's true that the British have a strong connection to the drink, their shared history going back as far as the late 16th century, but it's not actually the British who are the father of the drink. Gin was a Dutch juniper-spiced spirit - genever - discovered by the English during a campaign in Holland in the 1580s. They loved the drink and brought it back to England, which was the start of what we drink today. 2. What makes gin special? Juniper is the main spice used in its production. If the drink is not sufficiently spiced with juniper for the flavour to be there, it cannot be classed as gin. However, other spices are often used to round out the flavour. It is said that all gins are 80% flavoured with botanicals. These are mainly juniper berries, but coriander seeds, iris root, angelica root, citrus fruits and cinnamon can also be used for flavouring. Most gins use iris root or angelica root as a fixative for the volatile flavours. If you open a bottle of gin that does not have one of the two root varieties to fix and retain the volatile flavours, the aroma of the gin will quickly dissipate. 3.Does gin work as a medicine? When gin is made - especially when it is home-brewed, as it used to be - there is often a subtle flavour added that is not very appealing. Therefore, various spices and sugars were added to mask the taste. As juniper berries were considered to have a good healing effect, but also masked the finch taste, these ingredients were used. In the mid-17th century, gin was documented as a medicine. Dr. Franciscus Sylvius, a Dutch physician, claimed that gin was good medicine for stomach problems, gout and kidney problems. In the 18th century, when gin production was banned and taxes on imported spirits were raised, people started to make home-made spirits, giving rise to "new medicines", such as Cuckold's Comfort and My Lady's Eye Water. It was, of course, plain, home-brewed gin, which contributed to people starting to drink rather than recovering from their illnesses. This problem lasted well into the 19th century, when gin was cheap compared to imported spirits. However, whether gin really cures illnesses such as stomach and kidney problems is open to question. 4. Is it true that gin can make you cry? Like any other alcoholic drink, gin can have a depressing effect, which stirs up depressed feelings and increases the risk of depression. In the 18th century, gin was practically cheaper than water, and far more popular than other alcohol. This was the only documented century when more people died than were born. It is said that it was not only alcoholism itself that killed people, but also the depression that could lead to suicide. Yes, as you can see, there is a lot of fascinating and mythical history. If you want more in-depth information on the origins and development of gin, you can read it here.

Tequila har sitt ursprung från den mexikanska staden Tequila. Man gör tequila på tequilaagave, en blå, enhjärtbladig växt som finns i agavesläktet. Drycken får endast kallas för tequila om den uppfyller de regler som är uppsatta av Consejo Regulador del Tequila – en organisation som fokuserar på att bevara tequilans standard. De destillerade alkoholdrycker som görs från agavesläktets arter har samlingsnamnet Mezcal, men det som skiljer tequila från övriga drycker gjorda på agaveväxter är att tequila är ursprungsskyddad och görs av specifikt tequilaagave. Man får enbart tillverka tequila på ett fåtal ställen i Mexico. Dess produktion är strikt reglerad av mexikansk lag, och kontrollen av att dessa regler följs är hårt åtstramad. I slutet av 1990-talet slöt EU ett avtal med Mexiko om att försvara ursprungsskyddet, just för att det tidigare var fullt lagligt att sätta namnet “tequila” på drycker som egentligen inte ens var i närheten av äkta tequila, vilket ledde till sprit med dålig kvalitet. Man har med detta avtal lyckats stänga ner olaglig produktion av tequila. Det är först nyligen som exklusiv 100% tequilaavanage har börjat nå den europeiska konsumenterna. Det går åt drygt 50 000 plantor varje månad för att tillverka både mezcal och tequila. För att kunna identifiera tillverkaren ska alla sorter ha ett NOM-nummer. Tillverkning Ingen råvara för sprittillverkning tar så lång tid att odla som agaven. Det kan ta upp till 10 år innan den skördas första gången. Agaven skördas för hand med hjälp av ett spett – Coa – som har en vass metallklinga i spetsen. De män som skördar agaven kallas för jimadores, ett namn som kommer från det spanska ordet jima, vilket betyder “skörd”. När man väl skördar agave huggs stammen ren från bladen – bara stammen kan väga mellan 40 och 80 kilo. Den avskalade stammen tillreds olika beroende på om man vill göra en finare eller billigare typ av tequila. Den industriellt tillverkade tequilan späds ut med melass eller någon annan billig sockerart. Man destillerar denna i en Patent Still eller kolonndestilleringsapparat. Den finare tequilasorten destilleras genom att rosta agavestammen i enkelpannor, oftast i en traditionell tegelugn. Olika smaker tas fram beroende på hur länge den destilleras. Destilleringen sker minst 2 gånger, och efter den andra gången blir tequilan färglös och får en alkoholhalt på 55-70%. Den billigare varianten blir gyllene då den ofta färgas med sockerkulör. Under destilleringen omvandlas stärkelsen till socker. När rostningen är klar maler man stammen och tvättar ut sockret. Den vätska som framträder frementeras, det vill säga det ska jäsa, något som sker under en strikt kontrollerad process. Hälsosamma bakterier producerar här olika syror, vilket gör att smaken förändras. Man lagrar inte tequilan så länge, det räcker med 2-3 månader, men i vissa fall kan man lagra den så länge som 10 år. Smaken förändras dock inte mycket mer efter 5 års lagring. De finare sorterna av tequila lagras på olika sorters ekfat. Tequila delas upp i två olika klasser, “agave” och “mixto”. Enligt lag ska mixto innehålla minst 51% agavesaft, resten ren sprit och eventuellt saft från sockerrör eller majs. agave-varianten görs på 100% agave och får inte innehålla tillsatser. Det finns en del tequilasorter som innehåller mindre mängder smakämnen, exempelvis sherry, kokosnöt och plommonkoncentrat. Detta är för att ge drycken en annorlunda karaktär. Det finns 5 olika typer av tequila: 1.  Añejo lagras på ekfat i minst 1 år, men inte längre än 3 år. Vid så lång lagring får den 2006 års benämning Extra Añejo. Den lagras ofta på ett redwood-, sherry- eller Kentucky bourbonfat och får inte ha en kapacitet över 600 liter. 2. Blanco eller Plata är en olagrad vit tequila. Denna används främst för att tillreda drinkar. 3. Oro är också en olagrad tequila. Den blir vit av dess tillagda färg- och smakämnen för att likna lagrad tequila (plata). Detta är nästan alltid tequila mixto, och används främst för att tillreda drinkar. 4. Reposado (betyder “vilad”). Den här lagras på ekfat mellan 2 månader och 1 år. 2016 var den totala produktionen av tequila över 278 miljoner liter, varav närapå 88 miljoner var äkta 100% agave. Jämfört med tidigare år kan man se att trenden gör att 100% agave-tequila börjar föredras framför mixto. De främsta sorterna tillverkas runt staden Tequila, medan övriga (sammanlagt 20%) tillverkas i Guadalajaraområdet. Tequila är utmärkt att använda som bas i olika drinkar. Vanliga drinkar som innehåller tequila är Margarita, Long Island Ice Tea, Tequila Sunrise och Frozen Margarita. Några drinkar och dess historia Margarita Margarita är en drink som består av tequila, limejuice, cointreau och is. Den serveras i ett saltkantat glas. Man serverar det oftast i ett vanligt cocktailglas men det händer att den även serveras i ett whiskyglas. Det finns många olika berättelser om hur drinken kom till. När man under förbudstiden (1920-33) förbjöd spritförsäljning i USA åkte man i stället till bland annat Mexico för att dricka. Den i USA så populära drinken Brandy Daisy (bestående av sprit, likör och juice) ersattes där av Tequila Daisy – en drink som påminde om Brandy Daisy, med undantag från att man använde tequila i stället för den ursprungliga spriten. Margarita är ett mexikanskt kvinnonamn, precis som Daisy är ett amerikanskt. Det betyder “tusensköna” på både spanska och engelska, och till drinkens ära döptes många kvinnor till detta. Ett exempel är Peggy Lee, vars riktiga namn var Margaret. Hon sägs ha fått namnge drinken när den gjordes av en bartender i Texas 1948. Drinken kom dock som tidigast på tryck, då namngedd Margarita, när receptet publicerades i tidsskriften Esquire år 1953. Long Island Ice Tea Robert Butt arbetade som bartender i en bar på Long Island, New York, år 1972. Han hävdar att han är upphovsmannen till Lond Island Ice Tea. Det sägs dock att originalet – även om det är lite annorlunda från dagens variant – skapades redan under 1920-talet när det rådde alkoholförbud i USA. Mannen som uppfann drinken kallades för “Old Man Bishop” och bodde i ett mindre samhället vid namn Long Island i Kingsport, Tennessee. Drinken blev flera år senare fulländad av hans son, Ransom Bishop. Den här varianten inkluderade whisky, lönnsirap och olika delar av fem spritsorter, snarare än dagens moderna som består av cola och lika delar av fem spritsorter.

It is believed that the name tequila may have originally come from a volcano of the same name. In 1874, a village with roots dating back to the 16th century was given the name Tequila, and it is now mainly in Tequila and the areas around the city that the drink is produced. Archaeologists have found traces of the tequila-like drink pulque on pottery shards dating back to 150-300 BC. It was an ancient people in Teotihuacán in central Mexico who made the drink long before both the Aztecs and the Spanish arrived there. It seems to have happened by pure chance, as the starchy sap of the agave plant began to ferment under the baking sun. The result was a slightly alcoholic drink. Pulque was not only an intoxicating beverage, but also served as an energy-rich and nutritious accompaniment to meals. But the birth of tequila didn't really begin until the Spanish conquistadors arrived in Mexico in the early 16th century. The Spaniards created large fields where they grew only blue agave. Later, they brought distillers from Europe to extract higher alcohol contents from the plants. This was something the Indians had already done to produce their own drinks, aguamiel and balche. The first 'real' distillery was founded in 1600 by the Spaniard Don Pedro Sanchez de Tagle. He produced the predecessor of tequila, the Vino de Mezcal, or mezcal wine. Here, the juice of the agave stem was left to ferment for up to 3 days before being distilled. Once the drink was formally named Tequila - in the last half of the 19th century - it began to be exported. However, if it was not produced in or around the city of Tequila, it could not be called Tequila. The myth of the caterpillar There is a myth that there is a caterpillar in tequila - in some cases smashed. This is not entirely true. However, mezcal can have a caterpillar in the bottle, usually a white Oro or red Roja caterpillar that lives on the agave. In the past, it was believed that the caterpillar carried the soul of the agave and would thus pass it on to the person drinking the mezcal. The larvae of the agave were also added to the drink to control its alcohol content. The aim was to show that the spirit was strong enough. If it was too weak, the larvae would dissolve. Putting larvae in the bottle has now become a marketing trend for some producers, rather than the first two reasons.

Gin är en destillerad spritdryck som främst smaksätts med enbär. Själva spriten görs i dag främst på majs, vete, råg eller melass. Alla tillverkare har sina egna sätt att krydda gin. Utöver enbär så är det inte ovanligt att man använder flera andra örter som angelikarot, irisrot, kanel, anis, bittermandel – men kanske främst korianderfrön.  Hur tillverkar man då gin? Vilka typer av gin finns det? Och vad används gin till? Man använder 96% ren sprit för att framställa gin. Den destilleras oftast genom en så kallad Coffey-destillator, en apparat som uppfanns av irländaren Aeneas Coffey under 1800-talet. Vid destillering sker smaksättning, ofta på olika sätt. Det är vid det här momentet som många ginsorter skiljer sig åt, vilket delar upp dem i gin av kvalitet och billig gin. Vid kryddning av den billiga ginen så blandar man olika aromämnen och kryddor till ett koncentrat som sedan rörs ned i den rena spriten. Man destillerar drycken oftast en gång efter att den har fått samla åt sig smaken av kryddblandningen. När man gör det kvalitetsklassade ginet så lägger tillverkaren både mer kärlek och omtanke vid framställningen. Drycken kryddas ofta genom att man lägger alla kryddor i en korg högst upp i destillatorn. Under destilleringen går spritångorna upp i korgen, samlar åt sig alla oljor och aromämnen och på så sätt smaksätts ginet. Denna destilleringsmetod används upp till fem gånger. Metoden kallas för rackning. Smaken blir bättre än massproducerat gin, och det anses ha högre kvalitet. Det är inte heller helt ovanligt att denna typ av gin lagras på fat, ibland upp till 20 års tid. Olika länder tillverkar gin på olika sätt, med olika kryddor, vilket gör att länderna ofta har drag som gör att ginsorterna skiljer sig från varandra. Tysk gin är till exempel mer sammansatt och komplett i kryddningen. Denna typ av gin serveras välkyld, och den passar inte särskilt bra när man groggar. Den spanska typen av gin påminner om den brittiska. Den tillverkas på liknande sätt och enligt statistik dricks även mest gin i världen här – ofta av turister. Vilka typer av gin finns det? Det finns massvis med olika typer av gin, särskilt då olika länder har olika metoder och kryddor vid sin framställning. Men det finns en del sorter som är mer framstående och välkända än andra. Dessa kan du läsa om här nedan. Genever Genever är föregångaren till dagens moderna gin. Den är ursprungsskyddad och får enbart framställas i Nederländerna, Belgien och den nordligaste delen av Frankrike. Den här typen av gin är enbärskryddad, och till skillnad från vanlig gin så är den maltdestillerad i gammaldags s.k. pot-stills. Den framställs ofta helt på mältad säd och/eller korn och lagras på granvirkesfat. Detta sädesbrännvin sägs ha uppfunnits av en holländsk apotekare under 1500-talet och fick sina framgångar då den både var billig att framställa och inte behövde lagras. Det finns två typer av genever; Jonge lagras inte medan Oude lagras. Jonge har en lätt och torr smak. Den får inte färgsättas och får som mest ha 10 gram socker per liter. Oude är mer kraftfull, oljig och söt till smaken. Den får färgsättas och får som mest ha 20 gram socker per liter. Det sägs att när engelsmännen och holländarna stred mot fransmännen i slutet av 1500-talet så drack holländarna genever för att dämpa sin rädsla. Soldaterna blev berusade, vilket väckte deras mod i strid. Engelsmännen kom sedan att kalla drycken för “Det holländska modet”. Det var så engelsmännen kom i kontakt med drycken, och hemma i England började de att framställa drycken under namnet gin. Distilled gin Det här är den vanligaste typen av dagens moderna gin, och många andra ginsorter framställs med den här typen som bas. Man gör distilled gin genom att omdestillera ren sprit på 96% tillsammans med enbär och eventuellt även annan kryddblandning. Den kan kryddas ytterligare efter destillering, men den dominerande smaken måste komma från enbär för att den ska klassas som gin. Den här typen av gin har blivit allt vanligare och mer populär på marknaden. London Dry Gin Man tillverkar den här typen av gin på samma sätt som vanlig distilled gin. Den enda skillnaden är att man inte får smaksätta eller söta drycken efter den andra destilleringen. Den här typen av gin är inte ursprungsskyddad, och får därför lov att framställas i hela världen. Plymouth gin Förutom enbär så smaksätter man drycken med torkat apelsinskal för att få en fräschare smak. Plymouth gin är ursprungsskyddad och får enbart framställas av ett destilleri som ligger i Plymouth, England. Produkten är klassad som ett distilled gin. Old Tom Gin Den här typen av gin används främst i drinken Tom Collins. Från början var gin främst smaksatt med enbär, men när man började sockra drycken så uppstod Old Tom Gin – en söt men enbärssmakande typ av gin, som ibland även inkluderar andra aromämnen i smaksättningen. Just nu är det enbart Haymans destilleri i Storbrittanien som tillverkar den här typen av gin. Produkten är klassad som en distilled gin.