Inledning Arom – vad är det egentligen? Vi ser det användas i en rad produkter som vi konsumerar dagligen, men det kan vara svårt att förstå vad en “arom” faktiskt är. I denna text ska vi gå igenom vad som utgör en arom, varför det används och varför vi på Swedish Tonic valt att inte använda aromer i våra produkter. Aromer – processen och klassifikationer First thing first: alla aromer, oavsett namn, består av ett eller flera aromämnen löst i ett lösningsmedel. Dessa aromämnen är det som ger mat och dryck dess typiska smak och lösningsmedlet kan vara allt från vanligt vatten, alkohol, glycerin, diverse oljor eller mindre allmänt kända ämnen som hexan eller propylenglykol. Mer info om just lösningsmedel och varför man använder detta kommer längre ned. Ett bra exempel på ett aromämne som många stött på när det ska bakas är vanillin. Vanillin finns naturligt i vaniljbönor och är det som många identifierar som den den typiska vaniljsmaken. Vanillin kan utvinnas från naturliga råvaror eller så kan vanillin-molekylen skapas i labb. Nedan kommer vi gå igenom de olika klassifikationerna och hur processen kan se ut, med vanillin som exempel. Artificiell arom – eller bara “arom” Som ni säkert förstår från klassifikationen så framställs denna typ av arom via artificiella processer. Man bygger helt enkelt upp molekylen från dess grund eller isolerar den från diverse icke-naturliga ursprungsmaterial. Vaniljarom är därför en artificiell produkt producerad i ett labb, utan någon egentligen koppling till vaniljbönor förutom att molekylen för vanillin i aromen och bönan ser likadan ut. Naturlig arom Här är källorna naturliga, det vill säga de går att hitta i naturen. Några exempel på vart man utvinner naturlig vaniljarom ifrån: Det som skiljer naturlig arom från arom är att man endast får tillverka naturlig arom med processer som anses vanliga vid bearbetningen av livsmedel såsom jäsning, destillering, lakning, och diverse andra processer som godkänts. Med dessa processer utvinner man vanillin-molekylen som i sig är livsmedelsgodkänd, men själva ursprungsmaterialet man isolerat molekylen ifrån kan ibland vara sådant man ej kan äta eller dricka. Naturlig x-arom Om en arom märks med ett namn, i detta fall naturlig vaniljarom, så måste aromen i fråga innehålla minst 95% från namngiven råvara. De resterande 5% kan vara från diverse andra källor, såsom de som nämnts i tidigare punkt. Extrakt & destillat Dessa är gjort enbart på nämnda råvaror. Så med andra ord innehåller ett vaniljextrakt enbart vanilj. Hur dessa sedan processar och vilka lösningsmedel man använder är det tillverkarens val om man vill informera om detta, men konsument kan alltid vara säker att ingen annan råvara än vanilj har använts vid tillverkningen. Hur kommer det sig då att inte allt görs med vanilj? Och varför ska man ens bry sig, så länge det smakar gott? Som med många saker inom livsmedelsindustrin så finns det två tydliga anledningar till varför inte allt vanillin är från vaniljbönor – kostnad och tillgänglighet. Idag konsumeras enorma mängden vanilj-smaksatta produkter, så pass mycket så att världens vanilj-produktion inte hade kunnat mätta denna efterfrågan. Detta gör vanilj dyr, vilket i sin tur gör det omöjligt för tillverkare att producera billiga produkter som kan massproduceras och konsumeras i den takt vi gör idag. Därför måste man hitta lösning på denna efterfrågan – och det är här aromer kommer in. Att man ska veta vad som finns i ens mat och dryck tycker vi på Swedish Tonic är en självklarhet. Genom att vi enbart använder extrakt, destillat, eller själva råvaran så kan man lita på att inget underligt försiggår bakom fabrikens stängda dörrar. Vi tycker att denna transparens är något hela industrin borde sträva mot, så att konsumenten blir informerad och kan fatta egna beslut kring vad hen vill få i sig. Vi menar alltså inte att vi är emot de smarta lösningarna som industrin har skapat som gör det möjligt för alla oavsett inkomst att njuta av prisvärd vaniljsmak, men att regelverket helt enkelt måste kräva en tydligare märkning för konsumenternas skull. Värt att poängtera är att det även finns en annan stark anledning till varför vi väljer att arbeta med dessa dyrare komponenter. När man använder ett extrakt, ett destillat eller rena råvaran så fångar man ett mycket större spektrum av smaker. Vanilj är trots allt mer än enbart molekylen vanillin. Det är lite som att måla en tavla med enbart en färg eller en hel palett – det senare alternativet kan skapa ofantligt mer komplexa bilder. För att en arom ska få denna komplexitet så kan man blanda och efterlikna råvaran med en massa andra molekyler, men mer aromämnen i soppan = mer och mer oklarhet för konsument. Lite info om lösningsmedel Lösningsmedel används för att få ut smakämnen och aromer från solida råvaror, såsom kryddor, till mer brukbar vätskeform. Ett lösningsmedel som vi alla använder dagligen är vatten – brygga kaffe, göra te, infusera vatten med frukt, etc. Alkohol, mer exakt etanol, är ett annat lösningsmedel som många är bekanta med – många har säkert testat att göra egen snaps eller likör.  Det som sedan blir knepigt är att det finns en rad olika lösningsmedel i industrin som konsumenter inte har någon aning om. Detta är för att lösningsmedel inte behöver skrivas ut om de används i aromer eller extrakt. Nedan finns en sammanställning på de vanligaste lösningsmedlen, varför man använder dem samt kommentarer. Förhoppningsvis hjälper detta underlag konsument ta informerade beslut kring vilken mat de vill få i sig: //Anton Johansson – Head of Production

Det har minst sagt varit en svår period senaste åren. Inte bara för Swedish Tonic utan för de flesta dryckesbolag inom vår nisch. Pandemin kom som en chock och vi likt många andra fick ställa om och anpassa oss på bästa möjliga sätt. Vi kämpade igenom denna tuffa tid och när allt började återgå till det normala kom kriget vilket satte många välfungerande flöden ur spel. Detta har lett till att ledtider, det vill säga tiden det tar för produkter och komponenter att levereras, ökat samt att priserna för i princip allt vi köper in gått upp. En annan avgörande faktor har varit den svenska valutan, då vi som importörer av exempelvis glas från Europa gjort att de ökande priserna stigit desto mer. Som liten aktör i branschen blir detta förödande när marginalerna går ned i kombination med en redan ansträngd likviditet efter två tuffa pandemiår. Tonic och dryckesindustrin har länge sett likadan ut. Allting handlar om volymer. Utan stora volymer blir produkterna dyrare. Med dyrare produkter har producenterna svårt att få volymer då konsumenter i stor utsträckning letar efter attraktiva erbjudanden. Ovanpå detta har vi livsmedelslagar/regler som gör det knepigt för mindre tillverkare att sticka ut med det vi ofta gör bra – nämligen innehåll. I vårt fall jobbar vi enbart med den riktiga råvaran. Detta innebär att om vi säger att vi har en tonic med hallon så innehåller produkten den faktiska råvaran – hallon. Idag innehåller en alldeles för stor del av alla processade livsmedel något som går under benämningen ”naturlig arom”. En naturlig arom är en tillsats som till skillnad från dess namn inte alls behöver vara naturlig. Faktum är att i de flesta fall är aromen långt ifrån naturligt över huvud taget. Med denna definition kan producenter skriva att de har naturlig arom i en hallon tonic samtidigt som produkten i själva verket inte innehåller något hallon. Till exempel finns det jordgubbsaromer som innehåller, till största del, syntetiskt framställd bananarom, men som uppfattas som jordgubb. I Tonicens fall använder de flesta dryckesbolag en tillsatt kininarom. Kinin är en arom som man kan hitta i kinabark vilket är råvaran tonicen föddes ur och barken tillför den beska smaken i tonicvatten. Problemet med att enbart tillsätta kininarom är att smakerna från barken helt exkluderas. Det är ungefär som att säga att man har kaffe i en produkt men av de 600 aromerna som finns i en kaffeböna, bara valt att använda en arom. Då innehåller, i min värd, produkten inte kaffe. Så varför använder sig många dryckesbolag sig av naturliga aromer? Svaret är ganska enkelt – det är extremt billigt samt att konsumenten tror att de får en lika naturlig produkt. Med det sagt gör detta att mindre aktörer som swedish tonic får svårt att konkurrera med en produkt som är betydligt dyrare att producera och som samtidigt inte får några självklara marknadsfördelar med sitt innehåll. Får det oss att tänka om när det kommer till innehåll? Absolut inte! Vi tror stenhårt på det vi gör och vi ser en dysfunktionell marknad som vi vill förändra. Om det inte redan framgått så tror vi på rena ingredienslistor, tydliga smaker och naturliga processer. Självklart kommer det alltid finnas volymföretag som tummar på innehållet, men då vill vi att det ska framgå i ingredienslistan. Vi är ett naturligt dryckesbolag och oavsett vad vi tillverkar så ska vi kunna ställa oss bakom innehållet. Oavsett om det är en tonic, ginger beer eller lemonad. Gör vi en produkt med socker ska vi se till att det är odlat i vårt närområde och om vi säljer en sockerfri produkt ska sötningen vara så pass naturlig som möjligt och ha en minimal negativ påverkan på den som dricker. Vi har helt klart en lång väg kvar innan Swedish Tonic har den plats på marknaden som vi förtjänar och till dess kommer vi fortsätta kämpa för det vi tror på. Marknaden ser ut som den gör just nu och vi tror att branschen kommer behöva utvecklas. Detta görs sannolikt bäst med liknande aktörer som fortsätter göra det vi gör och på så sätt få konsumenter att inse skillnaderna mellan storskaliga artificiellt framställda volymprodukter och naturliga (något dyrare) produkter. //Gustaf Ytander, Medgrundare och VD på Swedish tonic

Senaste tiden har det varit mycket prat om erytritol och dess säkerhet som sötningsmedel. Trots att många studier visar att erytritol är en säker och icke hälsovådlig ingrediens1,2 så har det fått kliva in i rampljuset som en ny bov bland livsmedel. Detta är på grund av en studie utförd av amerikanska Cleveland Clinic3,4 som strax efter dess publicering blev viral. Denna studien har kopplat ihop förhöjd risk för hjärt-kärlsjukdomar med högre halt av erytritol i blodomloppet och höjer därför ett varningens finger gällande överdriven konsumtion. Den understryker även att fortsatt forskning bör göras för att säkerställa säkerheten i användning av erytritol.  Kritik och kommentarer Denna studie har dock blivit bemött med skarp kritik. Många akademiker, experter och yrkesmän har ifrågasatt sättet man har dragit slutsatser på. I en intervju med The New York Times5 förklarar Dr. Dariush Mozaffarian, en dekan och professor i kostvetenskap och medicin, att majoriteten av deltagarna hade antingen hjärt-kärlsjukdom eller flera riskfaktorer för kardiovaskulära problem redan innan studien påbörjats, vilket potentiellt kan ha förvrängt uppgifterna. Dr. Chuck Dinerstein skriver i sin artikel för American Council on Science and Health6 att det finns en ännu större anledning till att vara skeptisk till studien. Tidigare forskning7 har visat att kroppen konverterar överbliven glukos till erytritol. Detta skulle då innebära att det finns hög sannolikhet för att personer som får i sig mycket socker har högre halter erytritol i sitt blodplasma. I och med att studien inte har kontrollerat försökspersonernas diet så kan man inte exkludera att denna faktor bidragit till slutgiltiga mängden erytritol som man uppmätt i deras blodplasma. Science Media Center har gjort en utförlig sammanställning8 över kommentarer och kritik som tar upp dessa och liknande faktorer som Cleveland Clinic missat att ta i beaktning i studien. Med allt detta sagt så menar vissa att studiens slutsatser är felaktiga eller överdrivna. Hur man än vill tolka studien så finns det dock en bra poäng som neurologen Dr. Steven Novella och nefrologen Dr. F. Perry Wilson tar upp i sin podcast The Skeptics Guide to The Universe9: “Vi bör inte reflektera över resultaten av studien i ett vakuum. Även om erytritol verkligen skulle öka risken för hjärtinfarkt och stroke, ersätter det fortfarande socker, som med hög säkerhet har mer skadliga hälsoeffekter.” Vår slutsats Vi har valt att använda erytritol i våra produkter för att vi anser att den forskning som finns pekar på att det är ett säkert och bra alternativ till socker. Om något så visar studier som denna på att mer forskning behövs för att fastställa bra gränsvärden, något som inte finns idag. Självklart jobbar vi med låg dosering (max 1.6% w/v) i samtliga av våra produkter då majoriteten av vår sötning kommer från stevia och riktig fruktjuice. 1 https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC9824470/ 2 https://www.who.int/publications/i/item/9789240046429 3 https://www.nature.com/articles/s41591-023-02223- 4 https://health.clevelandclinic.org/erythritol/ 5 https://www.nytimes.com/2023/02/28/well/artificial-sweetener-heart-attack-stroke.html 6 https://www.acsh.org/news/2023/03/07/debunking-erythritol-study-16918 7 https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.1620079114#:~:text=Erythritol%20Is%20Synthesized%20from%20Glucose%20via%20the%20Pentose%20Phosphate%20Pathway. 8 https://www.sciencemediacentre.org/expert-reaction-to-study-looking-at-an-artificial-sweetener-erythritol-and-cardiovascular-disease-events/ 9 https://www.theskepticsguide.org/podcasts/episode-921

Gintrenden växer sig allt starkare och totalt såldes ca 2.5 miljoner gin på Systembolaget 2020. Det är en ökning med hissnande 41% jämfört med 2019. En effekt av pandemin eller en effekt av att gin är en trend som växer sig allt hetare? Förmodligen en kombination av de två. För den som brinner för svenskt hantverk (🙋🏼‍♀️) är läsningen aningen dyster. Ingen av våra fina svenska giner kvalar nämligen in på topp 10-listan utan det är stor majoritet Storbritannien när vi summerar försäljning av gin 2020 på Systembolaget. Svensk gin är dock på snabb frammarsch & andelen svensk gin av totalen 2020 nästintill fördubblades. Första utmanaren från Sverige är Hernö Gin som vi hittar på plats 13 med en total försäljning på 54065,5 liter. Nedan ser du Sveriges mest sålda gin 2020 sett till volym. 1. Gibson’s London Dry Gin 37.5% 700ml Artikelnummer: 235 Pris: 209kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 389480,7 liter 2. Gordon’s London Dry Gin 37,5% 700ml Artikelnummer: 35 Pris: 249kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 273213,5 3. Gilbey’s Special Dry Gin 37.5 % 700ml Artikelnummer: 76 Pris: 209kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 239360,1liter 4. Bombay Sapphire London Gin 40% 700ml Artikelnummer: 109 Pris: 299kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 230316,8 liter 5. Beefeater London Dry Gin 40% 700ml Artikelnummer: 39 Pris: 256kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 182004,2 liter 6. Explorer Gin Ekologisk 37.5% 700ml Artikelnummer: 32 Pris: 205kr Ursprungsland: Internationellt märke (innebär att produkten tillverkas i flera olika länder) Total volym såld 2020 på Systembolaget: 151766,3 liter 7. Tanqueray London Dry Gin 43.1% 700ml Artikelnummer: 10239 Pris: 299kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 147659,4 liter Ps. Läs mer om Tanqueray här i vår artikelserie Ginhistoria 8. Star Dry Gin 37.5% 700ml Artikelnummer: 30 Pris: 205kr Ursprungsland: Internationellt märke Total volym såld 2020 på Systembolaget: 101269 liter 9. Gilbey’s Special Dry Gin 37.5% 350ml Artikelnummer: 76 Pris: 125kr Ursprungsland: Storbritannien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 76414,1 iter 10. Biostilla Organic Gin 37,5% 350ml Artikelnummer: 38 Pris: 239kr Ursprungsland: Italien Total volym såld 2020 på Systembolaget: 72637,95 liter

Nu kanske du undrar varför du kan läsa om whisky på en hemsida som primärt handlar om gin & tonic? Orsaken är enkel. Att Swedish Tonic fungerar till så mycket mer än bara gin. Testa att blanda en Whisky Sour med vår Tonic Syrup så får du se! Whisky i början Man har alltid antagit att whiskyns rötter finns i Skottland, och på sätt och vis finns det väl en sanning i det. Den whisky som de framställde på 1400-talet är den tidigast kända som är hyfsat lik dagens variant. Men det är faktiskt irländska munkar som lade grunden för den skotska whiskytillverkningen redan under 700-talet, då de i ett misslyckat försök att tillverka parfym i stället fick fram en smakrik alkoholdryck. Drycken, även om den kanske inte var lik dagens whisky, presenterades för skottarna i samma veva som när de iriska munkarna under sina missionärsresor försökte introducera kristendomen i Skottland. Dokumentet, en skriven inköpslista av en viss broder John Cor från klostret Lindores, kan dateras till år 1494. Enligt detta dokument har broder John Cor troligtvis velat skapa ett brännvin för alkemiska syften. Det är det här dokumentet som gör att det uppstår oenigheter om huruvida whiskyn faktiskt är irländsk eller skotsk från grunden. Lite senare När munkväsendet så småningom upphörde spreds kännedomen om denna dryck, som nu hade både förfinats och putsats av skottarna, ut till den skotska landsbygden. Whiskyn blev nu något som bönderna gjorde av kornskördens överskott. Men när England och Skottland förenades år 1707 stiftades flera lagar, vilket var Englands sätt att kunna kontrollera inte bara de upproriska skottarna, utan också det skotska näringslivet. År 1757 stiftades ett destilleringsförbud i Storbritannien, dock inte för hembränning. Detta förbud gjorde att smuggelhandeln i högländerna ökade. När man insåg problematiken med smuggling så införde man 1784 års mäsklag. Med den nya lagen ville man nu uppmuntra destillering på laglig väg. Det brittiska parlamentet höjde sedan skatter och införde en destilleringslicens som inkluderade hembränningen. Smugglingen fortsatte. År 1823 stiftades en skarpare destilleringslag, vilket innebar stora förändringar inom whiskyframställningen: Det brittiska parlamentet införde en licensavgift En minimumproduktion på 150 liter per år instiftades Varje såld whiskyflaska beskattades. Men trots att lagarna skärptes så ökade antalet destillerier. Ny konkurrens ledde slutligen till bättre whisky, då tillverkarna började att experimentera och variera sitt utbud. Även idag är Skottland ett av de länder som har stört variation i sin whiskyproduktion; det tillverkas mycket scotch whisky som blandas mellan inte bara olika årgångar och typer, utan även olika destillerier. På 1830-talet uppfann Robert Stein och Aennes Coffey den kontinuerliga destilleringspannan, och det var nu den whisky som vi dricker idag verkligen började växa fram. Förut hade de skotska bönderna tillverkat whisky i syfte att hålla värmen under de kalla nätterna, men med den nya pannan var det nu möjligt att producera sprit billigare och lättare. Då processen var kontinuerlig så kunde man också framställa mer sprit per gång.    Whisky ökade i massproduktion och uppmärksammades internationellt redan 1860. Då hade franska vinodlingar förlorat stora skördar och ibland också fått sina vinodlingar nedbrända på grund av vinlöss. Man ersatte konjak med skotsk whisky. Populariteten spred sig vidare till Spanien, där tillverkarna insåg att de använda, tomma sherryfaten passade utmärkt till lagring av maltwhisky. Ett sekel senare, runt 1950-60-talen, ökade intresset för single malt utanför skotsk mark, och exporten ökade märkbart. I dag är whiskytillverkningen Skottlands största exportindustri, och Storbritanniens femte största. Det exporteras varje år närapå en miljard flaskor skotsk whisky. Sveriges mest kända whiskytillverkare är Mackmyra som drog igång sin whiskytillverkning 1999. Idag har de breddat sin portfölj med gin varpå Swedish Tonic har fått den stora äran att ta fram en matchande tonic vid namn Kreatör Tonic.

Första delen av vår artikelserie Ginhistoria är äntligen här. Tanqueray har kommit att bli en av de mest populära ginsorterna i Sverige och 2020 var Tanqueray den sjunde mest sålda gingen på Systembolaget. Men  hur startade allt egentligen en gång i tiden?  Tanqueray i starten – 1800-tal Tanqueray är en typ av gin, med rötter från 1830-talets London. Dess stamfader var en engelsman vid namn Charles Tanqueray (1810-1863). Hans släkt härstammade från generationer av präster, och när även han förväntades att viga sitt liv till kyrkan trotsade han familjen och valde sin egen väg. Charles ville framställa gin. Tillsammans med sin bror startade han Edward and Charles Tanqueray & Co. Deras destilleri skulle så småningom få sitt hem på Vine Street i London. Tyvärr gick Edward bort bara några år senare, men Charles valde att förverkliga deras vision om att skapa världens finaste gin. Han experimenterade länge med recept och smaker som han samlade på sig under sina långa resor utomlands. Till slut lyckades han framställa Tanqueray London Dry. Det var ett torrt gin med en balanserad smak av kvanne, lakrits, enbär och koriander. Drycken blev snabbt populär i Storbritannien, och det gick bra för företaget. År 1862 tyckte Charles att det räckte, så han drog sig tillbaka och flyttade till Skottland. Han dog tre år senare, inte mer än 53 år gammal. Destilleriet omhändertogs av en av Charles bröder, då hans son fortfarande gick i skolan. När Charles Waugh väl var färdigutbildad specerihandlare tog han över sin fars destilleri. Han lyckades få faderns arv att blomstra, och det gick bra i flera år. Men då gin var otroligt populärt under 1800-talet växte konkurrensen kraftigt med nyetablerade destillerier. Charles Waugh insåg att han måste göra något drastiskt för sitt företags överlevnad. År 1898 slog han sig därför samman med ett annat destilleri, Alexander Gordon & Co. Tillsammans blev det nya, sammanslagna destilleriet världens största vid framställning av gin. Medan Gordons gin tog över den brittiska marknaden så var det Tanqueray som dominerade den amerikanska. Det gör den än idag. Tanqueray under 1900-talet Förbudstiden (1920-33) var en period i USA:s historia då man förbjöd tillverkning, försäljning, import och export av alkohol. Detta var förstås inte bra, då Tanqueray dominerade på den amerikanska marknaden. Företaget protesterade genom att donera pengar till oppositionsgrupper som ville häva förbudet. Eftersom det nu var olagligt att inneha alkohol så blev efterfrågan oerhört stor. Försäljningen slog inte helt oväntat rekord när förbudet slutligen hävdes år 1933. Efter förbudstiden så hade företaget några gyllene år framför sig. Men ingenting varar för evigt, och under andra världskriget hotades hela imperiet igen. Många städer attackerades av Axelmakterna (Tyskland, Japan och Italien), och när det år 1941 föll bomber över London förstördes nästan hela företaget. Den äldsta destillen, ”Old Tom still” klarade sig enbart för att personalen överöste den med vatten. Efter diverse reparationer sägs det att gamle Old Tom fungerar lika bra i dag som den gjorde för 180 år sedan. Nu har den blivit en typ av spirituell lyckobringare vid framställningen av gin. Vid krigets slut började man återuppbygga destilleriet. Den här gången expanderade man, och företaget köpte upp nästan en hel gata. Det nya destilleriet invigdes år 1957. Under 1900-talet uppmärksammades drycken även i media: När alkoholförbudet hävdes, år 1933, sägs det att den första drinken som blandades i Vita Huset var en gin och tonic. Den var gjord på Tanqueray, då detta var president Roosevelts favoritgin. Underhållningsgruppen Rat Packs syntes dricka Tanqueray Martinis i den välkända Buena Vista Social Club på 1960-talet. Detta gjorde att försäljningen på bara ett år fördubblades utan att man behövde lägga ett mynt på marknadsföring. Även Frank Sinatra drogs till drycken. På familjen Sinatras egen hemsida ställdes forumfrågan om Frank verkligen tyckte om gin. Nancy Sinatra, Franks dotter, svarade att ”Pappa älskade Tanqueray gin, men den älskade inte honom.” Nancy Sinatra Efter många år tyckte man att företaget hade gjort sitt i London, och under 1980-talet flyttade man till Essex. År 1995 hamnade man slutligen i Cameronbridge, Skottland. Där är företaget verksamt än idag. Tanqueray på 2000-talet Gin har överlag haft perioder då drycken har varit mer populär och perioder då den har varit mindre populär. År 2000 blev företaget återigen uppmärksammat, då man marknadsförde Tanqueray No. TEN. Skillnaden mellan denna och andra ginsorter var att den nyare varianten destilleras i små destill, så kallade Tiny Ten, tillsammans med färsk frukt. Destilleringen sker i fyra omgångar. Drycken får då en generös smak av grapefrukt, citron, apelsin, enbär och kamomill. Smaken av citrus dominerar över den klassiska enbärssmaken. Den nya varianten skiljer sig därför helt från sina syskon, då man under 1800-talet och större delen av 1900-talet sällan använde sig av citrus i sin spritframställning. Dessa frukter ansågs vara exklusiva och var ofta mycket dyra. Det var faktiskt inte förrän närmare det nya seklet som man började använda färsk citrus i alkohol. År 2014 testade tidningen Whisky & Bourbon 43 olika sorters gin. Panelen var eniga om att Tanqueray No. TEN var bland den finaste. Omdömet lyder, ”Det här är utan tvivel en av de finaste ginsorterna som framställs. Dess doft och smak är stor och läckert kryddig med tydliga toner av enbär och citrusskal. Det finns en subtilt kryddig nyans av cypress och pinje. Smaken är fyllig, intensiv och rik med en riktigt fin balans mellan krydda, beska och sötma.” (Whisky & Bourbon, nr 14, 2014). Tanqueray No. TEN är den enda ginsorten som har fått en plats i San Fransisco Spirits Hall of Fame. 2020 var Tanqueray den sjunde mest sålda ginen på Systembolaget.

Tonic är idag en av världens vanligaste förekommande drinkutblandningar. Från början hade emellertid tonic en avsedd användning som var för allt annat än en kulinarisk eller festlig förnöjelse. Den första användningen av tonic kan spåras till Peru under tidigt 1600-tal när spanska pilgrimer prövade att blanda vatten med bark av Cinchona-trädet. Det presenterades då som ett potentiellt botmedel mot malaria. Användadet av tonic hade dock en förhållandevis stagnant utveckling där efter och dess förekomst i mer kommersiella sammanhang kom att vänta. 1817, nästan 200 år efter vad som betraktas som det första påträffandet av tonic, upptäckte de franska forskarna Pelletier och Canentou ett sätt att extrahera kinin, Cinchona-barkens medicinskt sett mest kraftfulla beståndsdel. De kom kort därefter att etablera en fabrik där de kunde påbörja produktion för att sedermera sälja slutprodukten som ett medel för att motverka malaria. Den starkt beska karaktäristiska smaken gjorde dock att många konsumenter snabbt kom att efterfråga ett alternativt sätt att inta sin dagliga dos. Brittiska kolonialister belägna i Indien kom således på ett sätt att förmildra den beska smaken, genom att blanda kinin-extraktet med vatten, socker, lime och gin. Därigenom kom de också att skapa en första version av en av modern tids mest populära drinkar, Gin & Tonic. Den reviderade versionen av kinin-extraktet gav också upphov till ett mer casual användningsområde än sin föregångare och snart därefter börjades sötat kinin- vatten säljas. Kommersialiseringen av tonic kom att generera nya användningsområden och i slutet av 1800-talet började vissa tillverkare tillsätta kolsyra i vattenblandningen. Produktionen av tonic ökade snabbt Den ökade populariteten i kombination med en hög efterfrågan av kinin från kolonialister belägna i malariadrabbade områden gjorde att tonic-produktionen ökade avsevärt. De stora kvantiteterna av kinin som kom att efterfrågas gav upphov till ett ogenomtänkt, extremt skördande av Cinchona-träd vilket resulterade i att dessa var nära på att dö ut. För att undvika ett sådant öde och kunna fortsätta förse sina utplacerade kolonialister började britter och holländare smuggla ut Cinchona-frön från Sydamerika med avsikt att börja odla dessa på sin respektive hemort. Holländarna visade sig vara betydligt bättre på att bearbeta och odla träden, och vid Första Världskrigets början hade man nästintill skapat ett monopol på kinin-handeln. Cinchona-träden kom dock senare att planteras i Afrika som där efter stått för majoriteten av kinin-produktionen tillsammans med syntetisk kinin som utvecklades under 1900-talets senare hälft. Från medicin till drinkutblandning Utvecklingen i modern tid har sett hur tonic fått en successivt mindre medicinsk funktion och en alltmer framträdande roll som en festlig och välsmakande utblandning av drinkar och cocktails. I takt med att användandet har riktats mot mer vardagliga och festliga tillfällen har också kininhalten sänkts avsevärt då den halt som förekom i dess föregångare med medicinskt syfte är alldeles för hög för vardagsdrickande. Även kinin i små halter, likt de som förekommer i tonic idag, har dock visat sig ha en viss hälsosam effekt, bland annat i att det stimulerar matsmältning. Tonic blev läsk Sedan 1980-talet har emellertid produktionen av tonic tagit en alltmer alarmerande och negativ törn. Läsktillverkare har vid vidare kommersialisering av tonic börjat tillsätta sötningsmedel, och då primärt isoglukos, samt andra aromämnen. Idag består en stor del av marknadens tonicvatten primärt av dessa syntetiska substanser istället för äkta råvaror. Detta har skapat huvudbry hos såväl finsmakare, på grund av den markanta försämringen av smaken, samt hälsomedvetna konsumenter, på grund av sötningsmedels negativa effekt på hälsan.* Det här vill vi på Swedish Tonic ändra på! Därför att vi tagit fram en tonic som är tillverkad på gammaldags vis på riktiga råvaror. Det ger Swedish Tonic en unik smak som måste upplevas. Vår tonic finns både som tonicsirap & som tonicvatten. * (Inte bara det, tonic med höga mängder sötningsmedel har också en ordentlig påverkan på din baksmälla. Så misströsta inte ginen nästa gång du vaknar upp bakfull – se till att byta ut din tonic istället!).

Det viktigaste redskapet en bartender har vid blandning av drinkar är med största sannolikhet cocktailshakern. Det är en relativt enkel konstruktion, bestående av ett par delar som sammankopplas efter att man har fyllt en del drinkens olika ingredienser. Cocktailshakerns historia Redan 7 000 f.Kr. användes en föregångare till cocktailshakern i Sydamerika. Det finns också belägg för att egyptierna under 3 500-talet f.Kr använde något liknande när de under jäsningsprocessen smaksatte sina drycker med diverse kryddor. Men det var först under mitten av 1800-talet som shakern började se ut som den dagens bartendrar använder. Det sägs att den av rent misstag ”uppfanns” av en värdshusägare. Mannen ifråga använde vanligtvis två glas när han blandade till drinkar, men upptäckte att han vid ett tillfälle hade använt ett glas som var större än det andra. Detta fungerade bra, för då rann inte innehållet ut och han behövde inte bekymra sig för att glasens öppningar skulle glida isär när han skakade innehållet. Dessutom kunde han skaka drinken med en helt annan kraft än tidigare, vilket påverkade både drinkens smak och utseende. Detta knep spreds, och så småningom började företag lägga patent vid utveckling av det som nu fick beteckningen “cocktailshaker”. Under slutet av 1800-talet fanns det flera varianter, varav några inkluderade tilläggsdelar i form av exempelvis en sil eller filter. Trots att man under 1920-talet inledde den så kallade förbudstiden i USA, då det var förbjudet att sälja, inneha och importera alkohol så producerades många olika typer av shakers, vissa var designade att likna till exempel pingviner, fyrhus och zeppelinare. Shakern började symbolisera stil och elegans, en uppfattning som höll sig kvar även efter förbudstidens slut. Men i början av 1940-talet, när USA blev mer involverade i andra världskriget, så fokuserade företagen på att tillverka granater och liknande typer av krigsmaterial, snarare än shakers. Först efter några decennier så fick shakern sin stora comeback. Det kom lägligt i samband med att bartendrarnas kreativitet blev en trend och många nya drinkar, med olika smaker och innehåll blev mer populära. Olika typer I dag är cocktailshakern ett av de viktigaste redskapen en bartender använder när hen blandar drinkar. Det finns många olika varianter, och här nedan kan du läsa kort om dessa. 1. Bostonshakern Den äldsta motsvarigheten till bostonshakern tillverkades redan under 1870-talet, då med en inbyggd sil i metalldelen. I dag består bostonshakern av två delar, den större delen är gjord av rostfritt stål och tar vanligtvis ett innehåll på 800 ml. Den andra delen är gjord av glas, med ett innehållsupptag på 450 eller 570 ml. Man kopplar samman de båda delarna och skakar innehållet till önskad konsistens, detta bör inte ta mer än 10-20 sekunder, beroende på hur hårt man skakar och hur välblandat innehållet ska vara. Tack vare att den ena delen är av glas så kan bartendern se hela blandningsprocessen. Dessutom kan man med fördel blanda upp till tre drinkar samtidigt, eftersom shakern rymmer så mycket innehåll. För att få bort bland annat oönskad is och fruktkött måste man sila innehållet innan det hälls i cocktailglaset. Det finns anpassade silar till just shakers, både platta och skålformade varianter. 2. Cobblershakern Cobblershakern uppfanns 1884, och ser i stort sett likadan ut idag som den gjorde då. Den består av tre delar – en avlång underdel, en mindre överdel där det finns en inbyggd sil samt en korkliknande topp, som kan användas för att mäta upp innehållet. Den här shakern är mindre till storleken än bostonshakern, och det går därför bara att blanda en drink åt gången. Vissa bartendrar hävdar att på grund av dess ringa storlek kan man ha kontroll över shakern på ett helt annat sätt än man kan med bostonshakern, vilket gör att den kan anses vara mer effektiv. Det sägs även att på grund av dess flaskliknande form så blandas innehållet bättre med en cobblershaker, dock tar det längre tid. Dessutom kan vakuumet som bildas inuti blandaren ”klistra igen” de olika delarna, och göra den svåröppnad. För att man inte ska få drycken över händerna kan man spola av shakern under rinnande, varmt vatten innan den öppnas. Cobblershakern anses vara ideal att ha i hemmet, dels för att den är liten, men också för att designen ofta är mycket varierad och stilren. Den är helt enkelt snygg att ha stående på barskåpet eller i bokhyllan. 3. Den franska cocktailshakern Den franska cocktailshakern har funnits i flera århundranden, men har aldrig riktigt haft något “genombrott”. Den har dock blivit välsignad med de finaste egenskaperna från de båda tidigare nämnda exemplen. Den har med sina två delar fått bostonshakerns effektiva och smidiga funktioner, och samtidigt bär den drag av cobblershakerns vackra design. Till utseendet består den av en lång, smal underdel och en mindre, korkliknande överdel. Båda delarna är tillverkade av rostfritt stål. Av de shakers som finns på marknaden så är det den här varianten som anses vara mest retro och elegant, och det är också oftast den som är dyrast och svårast att få tag i. Vilken variant är att föredra? Självklart varierar det från person till person och från bartender till bartender. I Japan är cobblershakern i regel mest populär, men annars verkar bartendrar överlag föredra bostonshakern. Den franska cocktailshakern har många av bostonvariantens bästa drag, men precis som cobblershakern så kan man bara tillreda en drink åt gången. I en fullsatt bar behöver bartendern en shaker som kan blanda många drinkar samtidigt, och här är det enbart bostonshakern som levererar. Men de bartendrar som favoriserar de två mindre varianterna vänder gärna på slanten och hävdar att den drink som blandas med en liten shaker är en drink som har bartenderns fulla uppmärksamhet. Den är helt enkelt gjord med kärlek.  

Allmänt om vodka Vodkan kommer ursprungligen från nordöstra Europa. Det är omtvistat ifall Ryssland eller Polen är dess hemland, men båda länderna tillverkade vodka av främst spannmål (men även potatis) och historisk sett har det inte varit en allt för stor skillnad mellan dem. I Polen och Norge är potatis idag en av de mest populära råvarorna att att använda som bas i vodkan. Detta är dock inte ett särskilt klokt val enligt många tillverkare, då potatis är svår att arbeta med vid framställning och dessutom ger en mager vinst. Potatisbaserad vodka är svår att lagra och ger enbart 10 liter sprit av drygt 100 kilo potatis. Det är skillnad i jämförelse med att 100 kilo säd nästan ger 30 liter vodka, dessutom kan säd lagras betydligt längre. I Sverige använder vi spannmål som råg och vete vid tillverkning av vodka. Potatisbaserad vodka förekommer också, men i en betydligt mindre skala. Destillering- och filtreringsprocessen Kolonndestillation är numera den vanligaste destillationsmetoden, den används särskilt av de större industrierna. Enkelpannan används också, men det är bara en handfull destillerier som använder den här metoden. Vodka som destilleras med enkelpanna har dock fått en mer exklusiv status. Denna variant blir både rundare och fylligare i smaken. Ibland filtreras vodkan i en särskild maskin både under och efter destilleringsprocessen. Förr använde man sig av både tyg, sand och bröd vid filtreringsprocessen, vilket ledde till ett dåligt resultat. Kvaliteten blev betydligt bättre när man började använda träkol, en metod som används än idag. Detta är för att träkolen ska suga åt sig de spårämnen som antingen förändrar eller tillför oönskade bismaker. I de största vodkaproducerande länderna gör man sällan detta, då man föredrar att använda minimal filtrering vid destilleringsprocessen i syfte att bevara produktens unika egenskaper och smaker. Den person som bär ansvaret för destilleringen styr filtreringen, vilket inkluderar borttagning av olika komponenter som innehåller smaksammansättningar som etylacetat och etyllaktat samt finkeloljor som påverkar den önskade rena smaken av vodka. Detta kan man åstadkomma genom att destillera drycken flera gånger. Beroende på metod och produktionsteknik kan slutresultatet innehålla så mycket som 95% etanol. På grund av detta späds i regel vodkan ut betydligt innan de fördelas i flaskor. Smaksättning De flesta vodkasorterna smaksätts inte, men i länder där man dricker mycket vodka finns det självkomponerade recept för att förbättra vodkans smak eller för rent medicinska syften. Det är viktigt att notera att smaksättningsprocessen sker efter både jäsning och destillering. Det är i jäsningsprocessen som spannmassan omvandlas till sprit som enbart har smak av etanol. Genom att låta exempelvis örter eller frukt lakas ut i en mindre mängd sprit för att sedan tillsättas i själva vodkan så får drycken en helt annorlunda smak. Vodka kan bland annat smaksättas med ingefära, vanilj, kanel eller olika typer av frukt. I Ryssland är det ganska vanligt att smaksätta vodka med honung och pepparfrukter. I Polen och Vitryssland tillsätter man det lokala myskgräset för att producera Żubrówka – en typ av vodka som är ganska söt i smaken och ljusgul i färgen. I Litauen och Polen är det vanligt att smaksätta med honung. Även i Norden har det börjat bli ganska vanligt att smaksätta vodka. Här kan vodka blandas med exempelvis örter, frukt och  kryddor. I Sverige har vi ett fyrtiotal sorter av örtkryddad vodka, det vill säga kryddat brännvin. Det har blivit en trend att experimentera lite mer annorlunda smaker – nu finns det till exempel vodka som har smak av bacon och het chili. Även om vodkan inte innehåller mer än 30 milligram arom- och smakämnen per liter (konjak innehåller drygt 2 000 milligram) så kan den få en tydlig smak. Det är inte vanligt att lagra vodka, men när det sker så är det oftast i Polen och Ryssland. Då lagrar man i ekfat, men det enbart för att runda av spriten så att den får en mjukare karaktär.

Vad vet du om gin? Stämmer det att man brukade det använda som läkemedel? Att det verkligen är Storbritannien som är ginets ursprungsland eller att det har en effekt som lätt kan locka fram tårar?Ja, som du kanske förstår så cirkulerar det många myter och historier kring denna smakrika dryck, men vad är egentligen sant?  1. Vilket är egentligen ginets ursprungsland? En vanlig missuppfattning är att gin ursprungligen kommer från Storbritannien. Det stämmer att britterna har en stark anknytning till drycken, deras gemensamma historia går så långt tillbaka som till slutet av 1500-talet, men det är faktiskt inte britterna som är dryckens fader. Gin var ett holländskt enbärskryddat brännvin – genever – som engelsmännen upptäckte vid ett fälttåg i Holland under 1580-talet. De älskade drycken och tog den med sig hem till England, vilket var starten till det som vi dricker idag. 2. Vad utmärker gin? Enbär är den huvudsakliga kryddan som används vid framställning. Om drycken inte är tillräckligt kryddad med enbär för att smaken ska finnas där så kan det inte klassificeras som gin. Det används dock ofta andra kryddor för att dryga ut och runda av smaken. Det sägs att alla ginsorter är till 80% smaksatta med botaniska ämnen. Det är främst enbär, men även korianderfrön, irisrot, angelikarot, citrusfrukter och kanel kan användas vid smaksättning. De flesta ginsorter använder irisrot eller angelikarot som fixativ för de flyktiga smakerna. Om du öppnar en ginflaska som inte har en av de båda rotsorterna som fixerar och behåller de flyktiga smakerna så kommer doften av gin snabbt att försvinna. 3.Fungerar gin som läkemedel? Vid framställning av gin – särskilt när det är hembränt, som det var förr i tiden – tillkommer ofta en finkelsmak som inte är särskilt tilltalande. Därför brukade man då lägga till diverse kryddor och socker för att kunna dölja smaken. Då enbär ansågs ha bra läkande effekt, men också dolde finkelsmaken så började man att använda dessa ingredienser. Under mitten av 1600-talet blev gin dokumenterad som läkemedel. Dr. Franciscus Sylvius, en holländsk läkare, hävdade att gin var bra medicin mot både magbesvär, gikt och njurproblem. När man under 1700-talet förbjöd produktion av gin och höjde skatterna på importerad sprit så började folk göra hembränt, och då uppstod “nya läkemedel”. Exempel på dessa är Cuckold’s Comfort och My Lady’s Eye Water. Det var naturligtvis vanlig, hembränd gin, vilket bidrog till att folk började supa snarare än blev friska från sina sjukdomar. Detta problem varade långt in på 1800-talet, då gin var billigt jämfört med importerad sprit. Huruvida gin verkligen botar sjukdomar som magbesvär och njurproblem kan dock ifrågasättas. 4. Är det sant att gin kan få dig att gråta? Precis som alla andra alkoholdrycker så kan gin ha en nedsänkande effekt, vilket väcker undantryckta känslor och höjer risken för depressioner. Under 1700-talet var gin praktiskt taget billigare än vatten, och betydligt mer populär än annan alkohol. Detta var det enda dokumenterade sekel då fler dog än föddes. Man säger att det inte bara var själva alkoholismen som dödade folk, utan även de depressioner som kunde leda till självmord. Ja, som du märker så finns det mycket spännande och mytomspunnen historia. Vill du ha mer ingående information om ginets uppkomst och utveckling så finns det att läsa här.

Tequila har sitt ursprung från den mexikanska staden Tequila. Man gör tequila på tequilaagave, en blå, enhjärtbladig växt som finns i agavesläktet. Drycken får endast kallas för tequila om den uppfyller de regler som är uppsatta av Consejo Regulador del Tequila – en organisation som fokuserar på att bevara tequilans standard. De destillerade alkoholdrycker som görs från agavesläktets arter har samlingsnamnet Mezcal, men det som skiljer tequila från övriga drycker gjorda på agaveväxter är att tequila är ursprungsskyddad och görs av specifikt tequilaagave. Man får enbart tillverka tequila på ett fåtal ställen i Mexico. Dess produktion är strikt reglerad av mexikansk lag, och kontrollen av att dessa regler följs är hårt åtstramad. I slutet av 1990-talet slöt EU ett avtal med Mexiko om att försvara ursprungsskyddet, just för att det tidigare var fullt lagligt att sätta namnet “tequila” på drycker som egentligen inte ens var i närheten av äkta tequila, vilket ledde till sprit med dålig kvalitet. Man har med detta avtal lyckats stänga ner olaglig produktion av tequila. Det är först nyligen som exklusiv 100% tequilaavanage har börjat nå den europeiska konsumenterna. Det går åt drygt 50 000 plantor varje månad för att tillverka både mezcal och tequila. För att kunna identifiera tillverkaren ska alla sorter ha ett NOM-nummer. Tillverkning Ingen råvara för sprittillverkning tar så lång tid att odla som agaven. Det kan ta upp till 10 år innan den skördas första gången. Agaven skördas för hand med hjälp av ett spett – Coa – som har en vass metallklinga i spetsen. De män som skördar agaven kallas för jimadores, ett namn som kommer från det spanska ordet jima, vilket betyder “skörd”. När man väl skördar agave huggs stammen ren från bladen – bara stammen kan väga mellan 40 och 80 kilo. Den avskalade stammen tillreds olika beroende på om man vill göra en finare eller billigare typ av tequila. Den industriellt tillverkade tequilan späds ut med melass eller någon annan billig sockerart. Man destillerar denna i en Patent Still eller kolonndestilleringsapparat. Den finare tequilasorten destilleras genom att rosta agavestammen i enkelpannor, oftast i en traditionell tegelugn. Olika smaker tas fram beroende på hur länge den destilleras. Destilleringen sker minst 2 gånger, och efter den andra gången blir tequilan färglös och får en alkoholhalt på 55-70%. Den billigare varianten blir gyllene då den ofta färgas med sockerkulör. Under destilleringen omvandlas stärkelsen till socker. När rostningen är klar maler man stammen och tvättar ut sockret. Den vätska som framträder frementeras, det vill säga det ska jäsa, något som sker under en strikt kontrollerad process. Hälsosamma bakterier producerar här olika syror, vilket gör att smaken förändras. Man lagrar inte tequilan så länge, det räcker med 2-3 månader, men i vissa fall kan man lagra den så länge som 10 år. Smaken förändras dock inte mycket mer efter 5 års lagring. De finare sorterna av tequila lagras på olika sorters ekfat. Tequila delas upp i två olika klasser, “agave” och “mixto”. Enligt lag ska mixto innehålla minst 51% agavesaft, resten ren sprit och eventuellt saft från sockerrör eller majs. agave-varianten görs på 100% agave och får inte innehålla tillsatser. Det finns en del tequilasorter som innehåller mindre mängder smakämnen, exempelvis sherry, kokosnöt och plommonkoncentrat. Detta är för att ge drycken en annorlunda karaktär. Det finns 5 olika typer av tequila: 1.  Añejo lagras på ekfat i minst 1 år, men inte längre än 3 år. Vid så lång lagring får den 2006 års benämning Extra Añejo. Den lagras ofta på ett redwood-, sherry- eller Kentucky bourbonfat och får inte ha en kapacitet över 600 liter. 2. Blanco eller Plata är en olagrad vit tequila. Denna används främst för att tillreda drinkar. 3. Oro är också en olagrad tequila. Den blir vit av dess tillagda färg- och smakämnen för att likna lagrad tequila (plata). Detta är nästan alltid tequila mixto, och används främst för att tillreda drinkar. 4. Reposado (betyder “vilad”). Den här lagras på ekfat mellan 2 månader och 1 år. 2016 var den totala produktionen av tequila över 278 miljoner liter, varav närapå 88 miljoner var äkta 100% agave. Jämfört med tidigare år kan man se att trenden gör att 100% agave-tequila börjar föredras framför mixto. De främsta sorterna tillverkas runt staden Tequila, medan övriga (sammanlagt 20%) tillverkas i Guadalajaraområdet. Tequila är utmärkt att använda som bas i olika drinkar. Vanliga drinkar som innehåller tequila är Margarita, Long Island Ice Tea, Tequila Sunrise och Frozen Margarita. Några drinkar och dess historia Margarita Margarita är en drink som består av tequila, limejuice, cointreau och is. Den serveras i ett saltkantat glas. Man serverar det oftast i ett vanligt cocktailglas men det händer att den även serveras i ett whiskyglas. Det finns många olika berättelser om hur drinken kom till. När man under förbudstiden (1920-33) förbjöd spritförsäljning i USA åkte man i stället till bland annat Mexico för att dricka. Den i USA så populära drinken Brandy Daisy (bestående av sprit, likör och juice) ersattes där av Tequila Daisy – en drink som påminde om Brandy Daisy, med undantag från att man använde tequila i stället för den ursprungliga spriten. Margarita är ett mexikanskt kvinnonamn, precis som Daisy är ett amerikanskt. Det betyder “tusensköna” på både spanska och engelska, och till drinkens ära döptes många kvinnor till detta. Ett exempel är Peggy Lee, vars riktiga namn var Margaret. Hon sägs ha fått namnge drinken när den gjordes av en bartender i Texas 1948. Drinken kom dock som tidigast på tryck, då namngedd Margarita, när receptet publicerades i tidsskriften Esquire år 1953. Long Island Ice Tea Robert Butt arbetade som bartender i en bar på Long Island, New York, år 1972. Han hävdar att han är upphovsmannen till Lond Island Ice Tea. Det sägs dock att originalet – även om det är lite annorlunda från dagens variant – skapades redan under 1920-talet när det rådde alkoholförbud i USA. Mannen som uppfann drinken kallades för “Old Man Bishop” och bodde i ett mindre samhället vid namn Long Island i Kingsport, Tennessee. Drinken blev flera år senare fulländad av hans son, Ransom Bishop. Den här varianten inkluderade whisky, lönnsirap och olika delar av fem spritsorter, snarare än dagens moderna som består av cola och lika delar av fem spritsorter.

Man tror att namnet tequila ursprungligen kan komma från en vulkan med samma namn. 1874 fick en by med rötter från 1500-talet namnet Tequila, och det är numera främst i Tequila och områdena runt staden som drycken tillverkas. Arkeologer har hittat spår efter den tequilaliknande drycken pulque på krukskärvor från forntiden, då mellan år 150-300 f.Kr. Det var ett forntidsfolk i Teotihuacán i centrala Mexico som tillverkade drycken långt innan både aztekerna och spanjorerna kom till platsen. Det tycks ha skett av ren slump, då agaveväxtens stärkelserika sav började jäsa under den stekande solen. Man fick då fram en svagt alkoholiserad dryck. Pulque var inte bara en berusningsdryck, utan fungerade även som ett energirikt och näringsrikt komplement till måltiderna. Men tequilans tillkomst började egentligen inte förrän när de spanska conquistadorerna kom till Mexico i början av 1500-talet. Spanjorerna skapade stora fält där de enbart odlade blå agave. Senare tog man med sig destilleringsapparater från Europa för att få fram högre alkoholhalter från växterna. Detta var något som indianerna redan hade gjort för att framställa sina egna drycker aguamiel och balche. Det första “riktiga” destilleriet grundades år 1600 av spanjoren don Pedro Sanchez de Tagle. Han tillverkade tequilans föregångare Vino de Mezcal, det vill säga mezcalvinet. Här lät man saften från agavens stam jäsa i upp till 3 dygn innan man destillerade det. När drycken formellt hade fått namnet Tequila – under den sista halvan av 1800-talet – så började man exportera drycken. Om den inte tillverkades i eller runt staden Tequila så fick den dock inte heta Tequila. Myten om larven Det finns en myt att det ligger en larv i tequila – i vissa fall nedmald. Detta är inte helt sant. Mezcal kan dock ha en larv i flaskan, det är oftast en vit Oro- eller röd Rojolarv som lever på agaven. Förut trodde man att larven bar på agavens själ och därmed skulle bära den vidare till personen som drack mezcaldrycken. Man la också agavelarver i drycken för att kontrollera dess alkoholhalt. Syftet var att visa att spriten är tillräckligt stark. Om den var för svag skulle larven lösas upp. Att lägga larver i flaskan har i dag blivit en marknadsföringstrend för en del tillverkare, snarare än de båda förstnämnda anledningarna.

Gin är en destillerad spritdryck som främst smaksätts med enbär. Själva spriten görs i dag främst på majs, vete, råg eller melass. Alla tillverkare har sina egna sätt att krydda gin. Utöver enbär så är det inte ovanligt att man använder flera andra örter som angelikarot, irisrot, kanel, anis, bittermandel – men kanske främst korianderfrön.  Hur tillverkar man då gin? Vilka typer av gin finns det? Och vad används gin till? Man använder 96% ren sprit för att framställa gin. Den destilleras oftast genom en så kallad Coffey-destillator, en apparat som uppfanns av irländaren Aeneas Coffey under 1800-talet. Vid destillering sker smaksättning, ofta på olika sätt. Det är vid det här momentet som många ginsorter skiljer sig åt, vilket delar upp dem i gin av kvalitet och billig gin. Vid kryddning av den billiga ginen så blandar man olika aromämnen och kryddor till ett koncentrat som sedan rörs ned i den rena spriten. Man destillerar drycken oftast en gång efter att den har fått samla åt sig smaken av kryddblandningen. När man gör det kvalitetsklassade ginet så lägger tillverkaren både mer kärlek och omtanke vid framställningen. Drycken kryddas ofta genom att man lägger alla kryddor i en korg högst upp i destillatorn. Under destilleringen går spritångorna upp i korgen, samlar åt sig alla oljor och aromämnen och på så sätt smaksätts ginet. Denna destilleringsmetod används upp till fem gånger. Metoden kallas för rackning. Smaken blir bättre än massproducerat gin, och det anses ha högre kvalitet. Det är inte heller helt ovanligt att denna typ av gin lagras på fat, ibland upp till 20 års tid. Olika länder tillverkar gin på olika sätt, med olika kryddor, vilket gör att länderna ofta har drag som gör att ginsorterna skiljer sig från varandra. Tysk gin är till exempel mer sammansatt och komplett i kryddningen. Denna typ av gin serveras välkyld, och den passar inte särskilt bra när man groggar. Den spanska typen av gin påminner om den brittiska. Den tillverkas på liknande sätt och enligt statistik dricks även mest gin i världen här – ofta av turister. Vilka typer av gin finns det? Det finns massvis med olika typer av gin, särskilt då olika länder har olika metoder och kryddor vid sin framställning. Men det finns en del sorter som är mer framstående och välkända än andra. Dessa kan du läsa om här nedan. Genever Genever är föregångaren till dagens moderna gin. Den är ursprungsskyddad och får enbart framställas i Nederländerna, Belgien och den nordligaste delen av Frankrike. Den här typen av gin är enbärskryddad, och till skillnad från vanlig gin så är den maltdestillerad i gammaldags s.k. pot-stills. Den framställs ofta helt på mältad säd och/eller korn och lagras på granvirkesfat. Detta sädesbrännvin sägs ha uppfunnits av en holländsk apotekare under 1500-talet och fick sina framgångar då den både var billig att framställa och inte behövde lagras. Det finns två typer av genever; Jonge lagras inte medan Oude lagras. Jonge har en lätt och torr smak. Den får inte färgsättas och får som mest ha 10 gram socker per liter. Oude är mer kraftfull, oljig och söt till smaken. Den får färgsättas och får som mest ha 20 gram socker per liter. Det sägs att när engelsmännen och holländarna stred mot fransmännen i slutet av 1500-talet så drack holländarna genever för att dämpa sin rädsla. Soldaterna blev berusade, vilket väckte deras mod i strid. Engelsmännen kom sedan att kalla drycken för “Det holländska modet”. Det var så engelsmännen kom i kontakt med drycken, och hemma i England började de att framställa drycken under namnet gin. Distilled gin Det här är den vanligaste typen av dagens moderna gin, och många andra ginsorter framställs med den här typen som bas. Man gör distilled gin genom att omdestillera ren sprit på 96% tillsammans med enbär och eventuellt även annan kryddblandning. Den kan kryddas ytterligare efter destillering, men den dominerande smaken måste komma från enbär för att den ska klassas som gin. Den här typen av gin har blivit allt vanligare och mer populär på marknaden. London Dry Gin Man tillverkar den här typen av gin på samma sätt som vanlig distilled gin. Den enda skillnaden är att man inte får smaksätta eller söta drycken efter den andra destilleringen. Den här typen av gin är inte ursprungsskyddad, och får därför lov att framställas i hela världen. Plymouth gin Förutom enbär så smaksätter man drycken med torkat apelsinskal för att få en fräschare smak. Plymouth gin är ursprungsskyddad och får enbart framställas av ett destilleri som ligger i Plymouth, England. Produkten är klassad som ett distilled gin. Old Tom Gin Den här typen av gin används främst i drinken Tom Collins. Från början var gin främst smaksatt med enbär, men när man började sockra drycken så uppstod Old Tom Gin – en söt men enbärssmakande typ av gin, som ibland även inkluderar andra aromämnen i smaksättningen. Just nu är det enbart Haymans destilleri i Storbrittanien som tillverkar den här typen av gin. Produkten är klassad som en distilled gin.